Under huden på Janet Frame
Den fiktiva biografin är en trend i finsk litteratur i dag, och har resulterat i många intressanta romaner. Riitta Jalonens nya roman hämtar stoff ur Janet Frames liv.
Flera av de romaner som fått Finlandiapriset under de senaste åren har varit fiktiva biografier. Jag tänker på Helena Sinervos fina bok om Eeva-Liisa Manner, Runoilijan talossa, på Riikka Pelos bok om Marina Tsvetajeva, Jokapäiväinen elämämme och nu senast Jukka Viikiläs poetiska dagboksanteckningar Akvarelleja Engelin kaupungista, där Carl Ludvig Engels person, men framför allt byggandet av Helsingfors mest betydande arkitektoniska verk levandegörs i en poetisk prosa. Riikka Pelo har inte läst Tsvetajeva på originalspråket, och trots det blir man som läsare övertygad. Jukka Viikilä säger sig ha haft ytterst sparsamma dokument som grund för att skapa en tidsbild som gör att läsaren är där, går på samma kullerstenar, fryser i samma rum och bygger hus efter hus.
På årets lista av kandidater till Runebergspriset finns ytterligare en fiktiv biografi, denna gång handlar det om en författare från Nya Zeeland, Janet Frame. Boken har väckt särskilt stort intresse på finskt håll, eftersom Frame inte är översatt till finska. På svenska kan man dock läsa henne. Riitta Jalonen, bokens författare, säger sig ha läst enbart en biografi om Janet Frame då hon en tid vistades i dennas hemland och gick till ett bibliotek där hon hittade biografin.
Ett fynd för henne, säger hon i sitt efterord, för Janet Frames förskräckliga öde och samtidigt bräckliga och starka gestalt gjorde att hon själv blev fri på något konstigt sätt. Hon kände att hon gick in i sig själv, orden bara flödade ur henne. ”Då man lever i en fiktiv värld, behöver man inte tänka på sina egna sorger”, skriver hon.
Olycksdrabbad familj
Janet Frame föddes år 1924 i en olycksdrabbad familj. Båda systrarna drunknade, brodern hade epilepsi och föräldrarna var helt handfallna. Själv fick hon en schizofrenidiagnos som senare visade sig vara felaktig. Hon tillbringade en stor del av sitt liv på olika mentalsjukhus, fick utstå åtskilliga elchocker, hon hade ruttna tänder och vågade därför inte småle. Hennes hår var en bångstyrig illröd boll som väckte uppseende var hon än visade sig. Skrivandet räddade henne – det hade varit tal om att som en sista utväg utföra en lobotomi, men läkaren hade då läst hennes debutbok och drog tillbaka beslutet. Det fanns två mentorer som var hållhakar i Janets bräckliga existens, men den viktigaste, en psykolog vid namn John Money, fanns alltid på långt avstånd, och hon skrev hjärtskärande brev till honom.
Janet Frames stil är mycket originell; hon använder starka och drastiska bilder. De böcker jag läst handlar mest om tiden på sjukhuset. Riitta Jalonens litterära stil har jag alltid tyckt om, och den kommer till sin rätt i denna bok, som är hennes mest ambitiösa hittills. Det finns hos henne en stor känslighet och lyhördhet, och det är uppenbart att Janet Frames liv har inspirerat henne. Det finns många gripande scener i romanen, en flytande rytm och en naturlig dialog. Jag väljer att tro på hennes berättelse, och slutar fundera på var trådarna löper in i hennes eget liv.
Det förefaller som om denna metod att leva sig in i en annan tid, en annan person, i bästa fall leder till en skapelseprocess som frigör de egna kreativa krafterna och framför allt: gör objektet för texten angelägen för oss som lever i dag. Riitta Jalonens roman är en av åtta kandidater för Runebergspriset. Vinnaren offentliggörs den 5 februari, på Runebergsdagen.