Syrierna vet själva vad de behöver
Syrienkriget Tre sjukhus på ett område med 35 000 invånare. Områden med 300 000 invånare och inget sjukhus. Så kan det gå när utomstående bestämmer vad syrierna behöver.
– Vår approach är att fråga oss: Hur kan vi stöda folk att stå på sina egna ben? säger Helen Clark, chef för FN:s utvecklingsprogram.
Helen Clark var huvudtalare på ett seminarium som ordnades i Helsingfors på måndagen och inbjöd till diskussion om hur man kan understöda civilsamhället i Syrien.
Clark karakteriserar civilsamhällets roll som helt avgörande.
–Det borde utmana status quo och göra deras röster hörda som annars inte kommer till tals, säger hon.
Helen Clark påpekar att Syrien år 2010 var när att uppfylla utvecklingsmålen. Sedan dess har landet förlorat över tre decennier av utveckling och befinner sig nu bland de 10 procent länder som ligger lägst på skalan.
Clark säger att Syrien är och alltid har varit mycket komplext. Därför måste lösningarna på problemen komma från syrierna själva.
– Vi kan titta på hurdana lösningar som fungerat någon annanstans men syrierna måste komma underfund med vad som fungerar för dem.
Helen Clark talar också på FN:s Syrienkonferens, som ordnas i Helsingfors i dag.
Felriktad hjälp, brist på samarbete
Under paneldiskussionen kommer flera syriska röster till tals.
Medborgaraktivisten Lama Khaddour säger att sanktionerna mot Syrien berövat invånarna tillgång till många saker som folk tar för givna, till exempel medicin. Hon efterlyser hjälp med rätt saker.
– Vi känner till våra behov, vi behöver inte hjälp med att förstå dem. Däremot behöver vi hjälp för att förstå internationell finansiering och för att utveckla vidare program, säger hon.
Den syriska arkeologen Eva Zidan framför hård kritik mot såväl FN:s som en del hjälporganisationers verksamhet.
– Vissa FN-organisationer och medborgarföreningar har ökat på klyftorna mellan syrier genom att behandla syrierna som om de vore kopplade till dem som kontrollerar området de befinner sig i, säger hon.
Följden är att folk som behöver hjälp kan bli utan för att de råkar bo på ”fel” ställe.
Samarbetet mellan olika instanser fungerar inte alltid heller.
–Koordination och samarbete är två ord man hör överallt men inte ser någonstans, säger den syriske fredsaktivisten Zedoun Alzoubi.
Som ett exempel på hur hjälpen kan snedvridas nämner han ett om- råde där det finns tre sjukhus för 35 000 invånare. På annat håll finns det 300 000 invånare utan ett enda sjukhus.
Tanken att man borde lyssna på den lokala befolkningen genomsyrar diskussionen.
De som blivit utan syns inte
Omar Abudulaziz Hallaj, som är med om att samkoordinera ett Syrienprojekt i Beirut, tar upp att alla indikatorer om behovet av hjälp i Syrien är indikatorer över varor och tjänster man försett folk med. Siffrorna visar bara vad som gjordes och vem som fick hjälp, inte vilka som blev utan.
– I stället för att fråga vad som behövs i Aleppo i dag, räknar vi hur många filtar som behövs, säger han.
Tänker man endast på det humanitära behovet i ett försök att snabbt erbjuda hjälp, förbiser man nationella institutioner och strukturer som behövs för utveckling på lång sikt, säger han.
Tomi Järvinen, chef för internationellt samarbete vid Kyrkans utlandshjälp, säger att vanliga finländare som vill hjälpa Syrien gör det genom att följa med situationen och samla information ur möjligast många källor.
–Fortfarande finns det en skriande brist på mat och läkemedel på många ställen.
Stöd pålitliga organisationer
Han säger att det ekonomiskt lättaste sättet säkert är att stöda pålitliga finska biståndsorganisationer och att den främsta uppgiften är att stöda civilsamhället.
– Man borde även skapa institutioner, men deras legitimitet kommer från folket.
Järvinen lyfter också fram opinionspåverkan som ett sätt att hjälpa syrierna.
– Det internationella samfundet och stormakterna måste ta ett nytt grepp om frågan. Om det inte finns någon grund för ett långsiktigt fredsarbete är situationen svår. Här har stormakterna ett ansvar, säger han.