Vacklande start för Syrienförhandlingarna i Astana
Syriska rebeller hotade i går att fortsätta strida om förhandlingarna med Syriens president Bashar al-Assads regim misslyckades. Förhandlingarna i Kazakstans huvudstad Astana stöds av huvudaktörerna Ryssland, Turkiet och Iran.
Mötet hade annonserats som den första gången som rebellgrupper skulle förhandla direkt med president Bashar al-Assads regim sedan konflikten började 2011. Men rebelllerna backade ur den första rundan av direkta förhandlingar på grund av regimens fortsatta bombardemang och attacker mot ett område nära Damaskus.
De deltog dock i indirekta förhandlingar med den syriska regimen och höll ett trepartsmöte med Ryssland, Turkiet och FN.
– Om förhandlingarna lyckas, följer vi dem, sade rebellernas talesman Osama Abu Zeid till AFP.
– Men om de inte gör det, har vi tyvärr inget annat val än att fortsätta strida.
Rebellerna och regimen ser ut att ha helt skilda åsikter om syftet med mötet i Astana.
Rebellernas chefsförhandlare Mohammad Alloush sade i sitt öppningstal att oppositionen är fokuserad på att stärka den bräckliga vapenvilan, medan al-Assad håller fast vid att rebellerna ska lägga ned sina vapen i utbyte mot amnesti.
Symbolvärde
De inledda Syrienförhandlingarna är en symbolisk gest från länderna bakom förhandlingarna, Ryssland, Turkiet och Iran, säger Wolfgang Mühlberger, äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet till FNB.
Enligt honom vill styrketrion visa att den kan bestämma vad som sker i Syrien. Samtidigt har USA och EU åsidosatts.
Att förhandlingarna hålls nu beror enligt forskaren på att den beväpnade syriska oppositionens ställning försvagades av förlusten i Aleppo och på maktbytet i USA. Nu kan man visa president Donald Trump att Ryssland, Turkiet och Iran har en gemensam linje, som han kan förkasta eller godkänna.
Mühlberger anser inte att förväntningarna på Astanaförhandlingarna är alltför högt uppskruvade. Man förväntar sig till exempel inte att de ska ledas till ett omfattande fredsavtal. Därför är risken för ett misslyckande heller inte så stor.
Det är snarare fråga om ett gemensamt steg under en process som fortsätter senare, på högre nivå – men nödvändigtvis inte vid FN:s förhandlingsbord i Genève.