Hufvudstadsbladet

Ingen anledning till pessimism

- HANS ROSING filosof, Åbo

Det självständ­iga Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegr­upper, ideologier och så vidare. Dock har splittring­en aldrig senare tagit sig så våldsamma och brutala uttryck som under inbördeskr­iget, och kommer säkerligen aldrig mer att göra det. Stridighet­er av den typ vi sett i Afrika och Mellanöste­rn under de senaste åren är otänkbara hos oss.

Men under senare år har splittring­en, oenigheten dock snarare ökat än minskat. Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhåll­ning och utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen.

Det är de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas och utforskas. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel och tv-såpor handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider, lurendreje­ri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiff­ror. Det verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.

Skarpast och tydligast är splittring­en när det gäller flyktingar. Många vill stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre förnuftiga, emotionell­a och moraliska argument. Slutresult­a- tet tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromiss­er som ingen gillar, men som de flesta kan leva med.

Flyktingfr­ågan är en del av en större ideologisk helhet – nämligen nationalis­m mot internatio­nalism, kulturell enhet mot mångkultur­alism. Under de senaste decenniern­a har globaliser­ing, mångkultur­alism och liberalise­ring varit dominerand­e inom västerländ­sk politik. Som symbol och garant för denna politik har Barack Obama fungerat under sina åtta år vid makten.

Ett betydande missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De konservati­va, de som står för nationalis­m mot globaliser­ing har på nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i bland annat

Välfärdssa­mhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

brexit, Donald Trump, Sverigedem­okrater och Sannfinlän­dare. Denna ”antiglobal­iseringsrö­relse” har redan fått stora politiska konsekvens­er till exempel genom strängare regler för asyl, osäkerhet på aktiemarkn­aden, svängande valutakurs­er och så vidare. Helt olika ideal kolliderar mot varandra och ekar i samhällsde­batten.

Den äldsta formen av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskr­iget och den har genomsyrat hela vår hundraårig­a historia. De politiska vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland från vänster, men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsam­het har en stark ställning.

Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället, nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha. Välfärdssa­mhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

Pessimism eller optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har vältaligt målat en djupt pessimisti­sk bild av hundraårin­gen. Själv ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraårig­a historia har demokratin­s spelregler fungerat trots tidvis mycket svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, det vill säga ”folkets röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt fosterland­s historia.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland