Populismens emotionella logik

● Under festligheterna kring Donald Trumps installation intervjuade en av Al Jazeeras reportrar en kvinnlig socialarbetare som förklarade sig vara en entusiastisk och förväntansfull Trump-anhängare.

”Vad tycker ni om att den nye presidenten tänker skära ner anslagen för bekämpningen av våld mot kvinnor?” frågade reportern. ”Han vet nog vad han gör”, svarade socialarbetaren. ”Och hur förhåller ni er till att han också ifrågasätter rättshjälp åt mindre bemedlade?” Socialarbetaren visade sig fortfarande orubblig i sin lojalitet. ”Nå, nånting måste han ju spara”, sa hon.

För tv-publiken konstaterade reportern efteråt att vi här har en person som stöder en president som när som helst kan tänkas skära bort hennes eget jobb.

● Jag associerade omedelbart till en bok jag nyligen läst om i The New York Review of Books, Arlie Russell Hochschilds Strangers in Their Own Land. Den nu nästan åttioåriga sociologen reser till sydöstra Louisiana för att bekanta sig med den populistiska högern och – framför allt – för att se om det är möjligt att forcera vad hon kallar ”empatimuren” och se verkligheten med lokalbefolkningens ögon och förstå sambanden mellan liv, känslor och politik.

Hon träffar frustrerade människor som upplever att de är föremål för det liberala etablissemangets förakt: ”De har för sig att bibeltroende sydstatsbor är okunniga, efterblivna, förlorare. De föreställer sig att vi är rasistiska, sexistiska, homofoba och kanske också feta.” Men faktum är att de åtminstone ter sig dumma i den bemärkelsen att de genomgående röstar emot sina egna intressen. Louisiana är den nästfattigaste delstaten och har den högsta procenten dödsskjutningar. Skillnaden mellan medellivslängden i Louisiana och Connecticut är densamma som mellan USA och Nicaragua, hela fem år. Det som framför allt förkortar invånarnas liv är miljöförstörelse.

Här föreligger en paradox, konstaterar Hochschild. Hur högersinnad man än är vill man ju knappast dricka förgiftat vatten eller inandas giftiga gaser eller drabbas av rekordartade översvämningar, men sydöstra Louisiana har inte bara en giftigare miljö än någon annan del av USA utan också en överväldigande majoritet väljare som är mot miljölagstiftning. ”Företagen gör så gott de kan”, heter det efter ett utsläpp eller: ”Miljöförstörelse är det pris vi får lov att betala för kapitalismen.”

● Logiken bakom det här förhållningssättet är emotionell snarare än rationell, menar Hochschild, och försöker gestalta sina intervjupersoners världsbild som en berättelse. De kan tänkas föreställa sig en lång, lång procession av människor som målmedvetet marscherar upp för en backe. Själva finns de i processionens mitt, deras mål är den rikedom, framgång och värdighet som ska finnas bortom krönet – men processionen har börjat röra sig långsammare därför att jobb har försvunnit och pensioner skurits ner. Och vad värre är: svarta, invandrare och flyktingar som tidigare funnits långt bakom dem har – som de uppfattar det – med regeringens hjälp tagit sig förbi dem. Och ju mer man ser snett på dem för deras fundamentalistiska kristendom och allmänna konservatism desto mer resolut håller de fast vid sina värderingar, också om de får lida för dem.

Hochschild besökte naturligtvis Louisiana långt innan Trump blev vald men man kan säga att ingen har förstått populisternas emotionella logik bättre än han. Det värsta är att Trumps väljare troligen förblir lojala mot honom också när han inget levererar.