Ett musikaliskt strategispel
NutIda MusIK ●●Vii Berghälls nymusikdagar Space for free arts 21.1.2017
Inte mindre än åtta versioner av John Zorns komposition Cobra från 1984, fick publiken på Berghälls nymusikdagar ta del av.
Musikern Arttu Partinen räcker upp handen för att få spelledaren Juho Laitinens uppmärksamhet. Sedan pekar Partinen på sin mun, lyfter upp två fingrar och pekar på tre andra musiker. Laitinen förmedlar förslaget till hela gruppen genom att lyfta upp en gul skylt med bokstaven R för ”runner”. När han sänker skylten, börjar alla de musiker Partinen pekat på att spela. De andra musikerna räcker energiskt upp sina händer. Spelledaren följer med två dialoger samtidigt, den ordlösa dialogen med handtecken och kort samt den musikaliska och väljer vems idé som ska förverkligas härnäst. Vad är det som är på gång?
Det är John Zorns komposition Cobra från 1984. Den framförs av en blandad grupp erfarna improviserande musiker ledda av Laitinen i den fria konstens rum i Berghäll.
Zorn funderade på 70-talet på hur man kunde göra improvisation med en stor grupp musiker lättare och började utveckla små musikaliska spel av vilka det populäraste är Cobra. Kompositionen kan spelas med vilken kombination av musiker som helst och låter alltid olika, precis som vanliga kompositioner kan ha olika slutresultat varje gång. Reglerna för Cobra publicerades aldrig av Zorn och kompositionen har därför fått ett extra skimmer av mystik. Trots det har spelet spritts i muntlig tradition och med hjälp av kopior av anteckningar gjorda av tidigare musiker.
Längre bågar
Början av konserten är som en lek mellan fragment av musikaliska fraser och laddad tystnad. Alla musiker har någon idé som de vill att spelledaren ska ta fasta på genom att visa det korrelerande kortet. Varje kort gör att musiken tar en ny riktning. Gruppen skummar igenom förslag, som om den bytte mellan olika radiokanaler. Varje ny idé spelas med inlevelse, men efter en stund börjar jag ändå önska att musikerna skulle utveckla någon av de många idéerna i stället för att bara byta till nästa.
Så uppstår en musikalisk situation som Laitinen uppskattar. Seppo Kantonen spelar eteriska melodier på synth samtidigt som cellisten Sergio Castrillon talar på spanska. Spelledaren Laitinen visar att gruppen ska lägga avsnittet på minnet och spela det på nytt om han visar ett rött kort med nummer 3 på, ”Sound memory 3”. Nu börjar kompositionen få ro och längre bågar. Vi hör en längre mjuk passage med olika kombinationer av spelare. I rätt stund skapar Laitinen ett första klimax genom en snabb växling till ett livligare avsnitt med hög volym och binder sedan ihop stycket genom att återvända till Kantonens och Castrillons eteriska duo. Kompositionen böljar vidare till ett jazzigare groove.
Dragkamp mellan idéer
Laitinen börjar bygga följande större klimax genom att visa ett kort med ett crescendo-tecken på. En av musikerna viftar med ett pannband. Både musikern och spelledaren sätter på sig pannband. Musikern med pannband är nu officiellt en gerillaledare och får fria händer att göra vad han vill och teckna till andra musiker vad de ska göra ända tills Laitinen visar följande kort. Gerillaledaren utvecklar groovet till ett kokande hav av free jazz som plötsligt upplöses och ersätts av en humoristisk röst- och skrattimprovisation à la Sami Vehmersuo. Det karikerade skrattet smittar av sig till andra musiker och får hela publiken att klucka av skratt. Laitinen visar ett svart och vitt kort. Första spelet är slut.
Publiken får ta del av åtta versioner av Cobra. Ibland fastnar ensemblen i en hackig dragkamp mellan idéer, för att sedan samsas kring någon och musiken böljar igen fram med god balans mellan kontraster och harmoni, växlingar i dynamik, lyssnande samspel och energiska musikaliska dialoger.
Partinen utmärker sig med träffsäkra humoristiska sampel och Ilmari Heikinheimo visar sig skicklig på att binda samman helheten med olika vispelkomp. Linda Fredriksson å sin sida övertygar på saxofon med självsäkra och bärande riff och melodier medan Kantonen inspirerar och utmanar med intressanta ackordföljder och stundvis humoristiska klanger.
Efter konserten hörs ett entusiastiskt pladder bland åhörarna då de försöker fundera ut vilket kort som betyder vad.
Ibland fastnar ensemblen i en hackig dragkamp mellan idéer, för att sedan samsas kring någon och musiken böljar igen fram med god balans mellan kontraster och harmoni.