Dizzy i går och i dag
JAZZ ● UMO: Dizzy Gillespie 100 år Koko Jazz Club 23.1.
John Birks ”Dizzy” Gillespie (1917– 93) var en av dem som var med då bebopmusiken uppfanns och utvecklades i början av 1940-talet. Bop eller modern jazz, som musiken även kallats, var uttryckligen småbandsmusik som typiskt framfördes och spelades in av kvintetter. Gillespie bildade sitt första storband 1946 och turnerade tre år under en tid då storbandsboomen drog sina sista andetag. Musiken arrangerades då av bland annat Walter Fuller, John Lewis och George Russell.
Under UMO:s jubileumskonsert presenterades arrangemangen som skrivna av Gillespie själv, med undantag för två gjorda av kvällens dirigent, Mikko Hassinen. Det lätt förstärkta storbandet klingade mjukt men effektivt. Med tanke på att man firade en av 1900-talets stora trumpetare, var det naturligt att trumpetsektionen var i flitig användning och tidvis överröstade saxofonerna.
Groovin’ High, Salt Peanuts och framför allt A Night In Tunisia väntar man sig höra bland Gillespies boplåtar. Manteca och Tin Tin Deo är självklarheter då man talar om trumpetarens afrokubanska material. Gillespies arrangemang av Thelonious MonksRound Midnight är en klassiker, även om man knappast till hundra procent kan vara säker på vem som komponerat introduktionen eller mellanspelet.
I Can’t Get Started spelade Gillespie in flera gånger. Hassinens arrangemang var fullt av fina nyanser med bland annat två flöjter och tre klarinetter, vilka växlades till saxofoner och bleckblås med och utan sordiner.
Hassinens andra arrangemang, Lover Come Back To Me, inleddes som en ballad, men utmynnade i bebop, med utmärkta solon av Tero Saarti (trumpet), Seppo Kantonen (piano) och Manuel Dunkel (tenorsax).
Detta var på många sätt UMO:s egen kväll och de flesta musiker hade sina stunder i rampljuset. I Horace Silvers bluesiga och bakåtlutande Doodlin’ spelade Ville Herrala solo med stråke före Teemu Salminens (tenorsax) och Mikko Mustonens (basun) saftiga bidrag. Kasperi Sarikoski hördes bland annat i breaken med efterföljande solo i Tunisia.
Det ena av kvällens två ovanligare stycken var mollbluesen Olinga från 70-talet med rumbalikt komp á la Vernel Fournier från Markus Ketolas set och spröd men vass sordinerad trumpet av Timo Paasonen. Det andra var Frelimo, ett slags samba i Ole Kock Hansens arrangemang från 80-talet för Danmarks Radios Jazzorkester. Tack vare Ketolas trumspel och Sampo Kasurinens sopransaxsolo blev det varken love boat eller saunasamba av det hela, trots oroväckande inledning. Den lyckade helheten med gårdagens modernism och nutidens klassiker, kan höras i dag kl. 15 i Malmhuset och på torsdag kväll i Nordhuset.