Komplimanger
Jag tillbringar ofta min tid i stadshuskvarteret Lejonet. Staden ska ha beröm för att både stadsbor och turister kan utnyttja stadshusets elegant inredda Virka-galleri, som förskönas av konst som Stad i sol av Rut Bryk. Den tavelliknande ljusa Helsingforsreliefen är en tröst när isande vindar blåser utanför.
Meningen är att jag här vid datorerna ska uppdatera min smarttelefon med bankens app, mobildatorprogrammet som ska innehålla min bankkod. Bra att vara ute i god tid innan alla de som inte klarar av den nya tekniken ställer sig i kö utanför de få bankkontor som finns. Kinesiska turister vimlar omkring mig på golv av mjuk öländsk kalksten och jag klickar mig fram till bankens app. I samma veva följer jag med hur turisterna trippar till Kimmo Kaivantos vita skulptur. Kedjan av krökta fingrar är tillägnad vänskap mellan folken och fortsätter ut i oändligheten i de speglar som placerats ovanför och under verket.
Medan jag lyssnar på de långväga gästernas förtjusta utrop går jag in på min banksida och följer instruktionerna och – har man sett på maken – jag får en pinkod.
Medan jag njuter av hans lovord stiger kineserna upp och bugar och jag ser på deras kroppsspråk att de är glada över hjälpen. Det är som att få en komplimang till.
Bankappen lyser blåvit på mobilskärmen och bjuder mig att klicka på den. Inget händer, bara att kontakta banken. Efter en lång väntan som inte känns alldeles för olidlig, när jag samtidigt instruerar vilsna hattprydda asiater i hur de ska logga in på datorn invid mig, svarar en ung man. Han ber om mitt personnummer och suckar djupt. Här ringer någon igen från en förgången tid, tycks han tänka. Med ett stoiskt lugn förklarar han dock att jag först ska logga in på bankens sida och sedan knappa in pinkoden på min app. Busenkelt. Jag tackar banktjänstemannen för vägledningen, men han vill inte alls avsluta samtalet. I stället formligen öser han komplimanger över mig. Sällan har någon av min generation klarat av saken så galant. För det mesta skäller både yngre och äldre ut honom med hot om att de ska lämna banken.
Medan jag njuter av hans lovord stiger kineserna upp och bugar och jag ser på deras kroppsspråk att de är glada över hjälpen. Det är som att få en komplimang till.
Komplimanger är bra. Dem kan man spara och ta fram när självförtroendet dalar. Och jag är nöjd att kunna sköta mina bankaffärer digitalt – förutsatt att jag minns min pinkod alltså.