Större resurser krävs för minskat våld mot kvinnor
Jurister lämnar in besvär till FN – ”staten skyddade inte mördad kvinna”
Amnestys nya undersökning om våld mot kvinnor visar på vissa förbättringar, men våld mot kvinnor är fortfarande ett problem – landets största människorättsproblem enligt tre jurister som lämnat in besvär mot Finland till FN:s kommitté för kvinnokonventionen (Cedaw).
– Arbetet mot våldet har för lite resurser. Det finns på många håll brister i grundläggande saker som förebyggande arbete, säger rättshistorikern och våldsforskaren Satu Lidman som utfört Amnestys undersökning.
Den följer upp en undersökning från 2006. Utvecklingen går åt rätt håll, men för långsamt, slår rapporten fast. Att mycket jobb återstår anser även de tre jurister som lämnat in besvär till FN.
– Vi vill lyfta fram ett allmänt problem genom ett konkret fall, säger Merja Pentikäinen, en av de tre juristerna.
Vem tar ansvar? Så lyder första delen av rubriken på Amnestys nya undersökning om våld mot kvinnor i Finland. Det handlar om en uppföljning av en undersökning från 2006. Då slog Amnesty larm om stora brister i kommunernas arbete.
Rekommendationerna som gavs då har delvis förverkligats, men mycket arbete återstår.
– Arbetet mot våldet har för lite resurser. På många håll finns det brister i grundläggande saker som förebyggande arbete, säger rättshistorikern och våldsforskaren Satu Lidman som utfört undersökningen.
En del viftar bort problemet
Den har två utgångspunkter. Den första är att våldet mot kvinnor fort- farande är vanligt förekommande och ett stort problem. Var tredje kvinna upplever våld i hemmet under sin livstid. Därför kör Amnesty med kampanjen #jokakolmas (var tredje) inför vårens kommunalval.
Den andra utgångspunkten är att våld mot kvinnor är en egen fråga som bör och ska skiljas från andra former av våld utan att förringa
dessa. Tanken är att problemet är socialt och kulturellt betingat och kräver speciella lösningar därefter.
Enkäten har besvarats av politiker och tjänstemän från 88 kommuner. Även om staten numera ansvarar för skyddshemmen – med hundratals färre platser än internationella rekommendationer – bär kommunerna stort ansvar i frågan.
En del beslutsfattare viftar ändå bort problemet.
”Jag besvarar inte enkäten eftersom vi inte har något våldsproblem” meddelade en fullmäktigeordförande.
Lidman och Amnestys människorättsexpert Piia Puu Oksanen är inte direkt övertygade om den saken. Tvärtom beskriver de en sådan uppfattning som en del av problemet.
Som en intervjuad säger i rapporten: problemet är stort eftersom det är så lätt att inte lyfta fram.
Stora skillnader
– Det finns stor ojämlikhet i information och utbildning i frågan, både mellan kommuner och inom Helsingfors, säger Lidman.
Endast 12 procent av de som svarade sade att kommunen utrett kvinnovåldets utsträckning de senaste fem åren och ännu färre uppgav att kommunen fört kampanj mot våldet under denna tid.
Ett av de största problemen är enligt undersökningen att kommunernas social- och hälsovårdssektorer inte för statistik över våldet.
Endast en femtedel använder de blanketter vid mödrarådgivningen som Institutet för hälsa och välfärd, THL, starkt rekommenderar.
Rapporten understryker vikten av att lyfta fram uttryckligen våld mot kvinnor och inte bara våld i nära relationer eller familjevåld.
– Termen våld i nära relationer är viktig, men våld mot kvinnor är ett bredare fenomen än våld i hemmet och måste lyftas fram som ett eget problem, säger Lidman.
Rapporten tar även upp kommunernas oförmåga att beakta särskilda riskgrupper.
Lidman och Puu Oksanen ser även den förkortade termen kvinnovåld som problematisk.
Förbättringar och farhågor
En förbättring är att tvärsektoriella arbetsgrupper har bildats på många håll. Då kan polis, socialbyrå, läkare, jurister med flera skapa en helhetsbild och se till att informationsgången fungerar.
Att tillämpa en modell för sådana här grupper är en av Amnestys rekommendationer utifrån rapporten.
78 procent av kommunerna som tagit en sådan modell i användning beskriver den som viktig eller mycket viktig.
Hur fler förbättringar ska förverkligas höljs i social- och hälsovårdsreformens dunkel.
– Social- och hälsovårdsreformens följder för det här arbetet är okända, men farhågorna stora, säger Lidman.
Hon understryker att kommunernas ansvar för att motarbeta våld kommer att finnas kvar i vilket fall som helst.
För ansvarsfrågan har ett givet svar:
– Ansvaret är allas, säger både Lidman och Puu Oksanen.