Förföriskt lätta demoner
Konsertrecension Luca Francesconis violinkonsert Duende fick sällskap av Gustav Mahlers ödesmättade sjätte symfoni på Stadsorkesterns konsert i veckan.
●●Klassiskt Helsingfors stadsorkester Dirigent Susanna Mälkki. Solist Leila Josefowicz. Francesconi, Mahler. Musikhuset 25.1.
Musiken i sig var skickligt skriven och innehöll både innovativa och roliga element. Och ändå väckte den inga starkare känslor.
Det var första intrycket när italienska tonsättaren Luca Francesconis violinkonsert Duende – The Dark Notes framfördes av Helsingfors stadsorkester i onsdags. Stjärnviolinisten Leila Josefowicz spelade solostämman ytterst skickligt och Susanna Mälkki föreföll nöjd över att kunna presentera ett stycke som Luca Francesconis för den helsingforsiska publiken.
Stockhausen- och Berio-eleven Francesconi – född 1956 i Milano och professor i Malmö sedan länge – arbetar framför allt med klangfärger i violinkonserten och utan överdrift kan man säga att verket betonar stämningar framom skeenden.
Första satsen pågår så länge att lyssnaren nästan tappar tidsbegreppet. Violinstämman opererar än med upprepade toner, än med brutna ackord och väldigt sällan fästs uppmärksamheten vid någon enskild ton, på sin höjd en ton i violinens lägre register.
Det enskilda instrument som har den största inverkan på klangfärgen är Veli Kujalas dragspel som till en början smyger fram och tillför en främmande nyans på paletten. Senare bidrar dragspelet med accenter som bildar en motpol till den disiga solostämman.
Den andra faktorn som tydligast påverkat klangfärgen är valet av ett originellt slagverksinstrument med sparvaktigt ljud. Inget under att hela konserten börjar med fågelliknande läten, som i en fågelbur (härige- nom kan en parallell dras till Anders Hillborgs andra violinkonsert som uruppfördes i höstas).
Tyvärr förblir kopplingen mellan musiken och verktiteln Duende – The Dark Notes något oklar. Duende syftar på ett synnerligen inspirerat tillstånd, snarare präglat av demoner än änglar (se Tove Djupsjöbacka simpuls i onsdags). För Francesconi har termen syftat på en enormt stark kraft bortom all rationell kontroll. Som starkast är krafterna kanske i femte och sista satsen, som också inbegriper en omfattande kadens, där Josefowicz får lira på som en rockstjärna.
Är violinkonserten tråkig? Kanske tidvis, men för det mesta rolig. Som när violinen och orkestern engagerar sig i en katt- och råttalek med violinen, dragspelet och kontrabasarna som främsta provokatörer.
Måhända var det violinkonsertens mörka krafter som inspirerade Susanna Mälkki till att para ihop Francesconikonserten med den mest ödesmättade av Mahlers symfonier, sexan, den tragiska. Framför allt fäste jag mig vid att ingenting var forcerat i tolkningen och att allt framställdes ytterst välbalanserat. De orientaliska fläktarna var skönt öronsmekande snarare än robust aggressiva och till och med koskällorna och storsläggan användes med besinning.