Kompletterande alternativ
VåRD Antonia Wulff skriver (HBL 23.1) att ”SFP ivrigt förespråkat valfrihet, som om det var det viktigaste inom vården” och insinuerar att partiets agerande därefter gjort att ”svenskans framtid redan förlorats”.
SFP har alltid förespråkat valfrihet som stöd för den offentliga vården, vilken all annan vård bygger på. Däremot har vi aldrig talat för att avskaffa den offentliga produktionen, tvärtom. Vi vill att tredje sektorn och det privata ska stöda det offentliga. Jämförelsevis skulle köerna till den kommunala tandvården vara ohållbara om inte det privata delade på bördan.
Antalet sjukhus har överlag ingenting med privatisering av vården att göra utan är en koncentration av servicen till färre ställen vilket vi motsatt oss av just jämlikhetsskäl. Vi ser det som uppenbart att den struktur regeringen föreslår inte kommer att kunna erbjuda omfattande valfrihet utanför tätorterna. Då är det den offentliga sektorn som måste bära ansvaret för vård, också på svenska.
Pengar har heller aldrig varit det enda saliggörande i våra modeller. SFP var exempelvis det enda partiet i den förra regeringen som motsatte sig införandet av minimigränsen på tusen födslar för BB. Att komma och påstå att SFP skulle ha drivit någon sorts privatisering framför jämlikhet i vården är felaktigt.
För oss har kvalitativ service på de båda inhemska språken alltid varit, och kommer alltid att vara, en av de tyngsta faktorerna. Dessvärre ser vi att det i södra Finland inte alltid fungerat. Den senaste språkbarometern ger exempelvis vid handen att social- och hälsovårdsservicen på svenska inte alltid varit tillfredsställande. Där har alltså den offentliga servicen inte lyckats producera service på svenska vilket uttryckligen är en av orsakerna till att SFP gärna ser tredje sektorn och det privata som kompletterande alternativ. SVAR Varför utgå från att bristande svensk service handlar om inneboende brister i den offentliga sektorn och att den privata sektorn per definition skulle göra ett bättre jobb? Jag upplever dylika antaganden som symptomatiska för SFP:s politik. Tandvårdsköer är inte en naturlag utan en konsekvens av politiska beslut och budgetering. Och SFP:s stöd för de offentliga tjänsterna räknas endast om det åtföljs av ett stöd för offentliga utgifter.
Varför är valfrihet viktigt? Och varför antas den privata sektorn vara bättre på att tillgodose den svenskspråkiga befolkningens behov? I hopp om en konstruktiv debatt