I en minnessjuks tofflor
Florian Zellersdrama på Stadsteatern undgår skickligt att bli en partsinlaga för någondera generationen. Teaterrecension
Isä (Le Père, Pappa)
Text: Florian Zeller. Översättning till finska: Reita Lounatvuori. Regi: Milko Lehto. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljusplanering: Teppo Saarinen. Ljudplanering: Ari-Pekka Saarinen. På scenen: Jari Pehkonen, Vuokko Hovatta, Heikki Sankari, Leenamari Unho, Helena Haaranen, Sesa Lehto. Föreställning på Helsingfors stadsteaters scen i Böle 26.1. ■ Inledningsscenen i Stadsteaterns föreställning Isä (Pappa) är förutsebar. Jari Pehkonen är en gammal pappa klädd i helylle och pikant fluga som bekvämt lutar sig tillbaka i soffan. Han har en whisky och ett tidningskorsord som sällskap och det är tydligt att han inte har några planer på att flytta på sig eller ändra sina vanor. Dottern Anne (Vuokko Hovatta) är inte lika nöjd. Allteftersom sekunderna tickar stegras hennes otålighet. Så här kan det inte fortsätta, tycker hon. Pappa Arne har än en gång sett till att en hemvårdare har fått gå.
Småningom vrids familjekonstellationen och uppsättningens kvaliteter stiger fram. Här finns några scener när minnessjuke Arnes situation brutalt blottas. Publiken förstår att han inte alltid känner igen sin dotter. Och det är inte bara fråga om att processen att identifiera henne tar lite längre tid än tidigare, i hans ögon är hon utbytt till en främmande person. Det han utgått från att är hans eget trygga hem, visar sig plötsligt vara dotterns och svärsonens. Och han blir ofrivilligt vittne till när svärsonen frågar Anne om ”den där tänker hänga kvar här länge ännu?”
Florian Zellers drama undgår skickligt att bli en partsinlaga för någondera generationen. Pappa är inte putslustig, han reduceras inte, men upphöjs inte heller. Vuokko Hovatta gestaltar en dotter i medelåldern som varken är offer eller hjälte.
I sin regi sammanlänkar Milko Lehto psykologin med dramat. Det är inte bara det att Arne förväxlar personer, glömmer och förtränger, han bygger också upp alternativa verkligheter för att kunna stå ut – och de här parallella iscensättningarna visas också på scen.
Frågan om vem det är som för och vem som följer i dansen är inte lätt att lösa, varken för rollgestalter eller för publik. Pehkonens minspel och kroppsspråk lämnar öppet om han vet vad han gör när han gömmer sin klocka för att kunna anklaga hemvårdaren (Leenamari Unho) för stöld. Hovatta och Unho, dramats två damer agerar självständigt, samtidigt som de vill hjälpa. De två könen, och de två generationerna möts, skaver och väljer sina vägar. De korsar varandra, löper parallellt och är naturligtvis aldrig optimalt lyckliga eller ens tillfreds. Slutet är inte alltid gott.