Läderikonen blev musikal
Recension Musikalen Tom of Finland väjer för den uppenbara kronologiska frestelsen men är inte så vågad som recensenten hade hoppats på.
Manus och sångtexter: Tuomas Parkkinen. Musik: Jussi Vahvaselkä & Jori Sjöroos. Regi och koreografi: Reija Wäre. Musikalisk ledning: Jussi Vahvaselkä. Scenografi: Jani Uljas. Dräkter: Tuomas Lampinen. Ljus: Jarmo Esko. Ljus: Jari Tengström. Video: Sanna Malkavaara. Masker: Minna Pilvinen. I rollerna: Olli Rahkonen, Anna Victoria Eriksson, Jukka Nylund, Mika Kujala, Ville Erola, Jonas Furrer, Marika Huomolin, Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Leo Kirjonen, Ulla Koivuranta, Clyde van Loij, Tuukka Raitala, Petri Rajala, Kimmo Rasila, Jonas Saari, Riitta Salminen, Aleksi Seppänen. Urpremiär på Åbo stadsteaters Logomoscen 27.1. ■●Vad●hade●den●försynte●och●allt●annat●än●självförhärligande●filatelisten●och●klassiskt●skolade●pianisten Touko Laaksonen●(1920–1991)●sagt● om●han●vetat●att●han●ett●kvartssekel● efter●sin●död●inte●bara●får●ett●frimärke●utan●även●en●musikal●och●en●film● sig●tillägnad?
Inte●gott●att●veta,●men●eftersom● S:t●Karins●gåva●till●mänskligheten● dessutom●råkar●vara●Finlands●internationellt●mest●kända●bildkonstnär●hade●han●väl●helt●enkelt●fått●finna●sig●i●uppståndelsen.●Och●kanske● hade●han●ändå●tänkt●att●skrattar● bäst●som●skrattar●sist,●när●en●person●som●framlevde●en●stor●del●av● sitt●liv●som,●enligt●lagens●absurda● bokstav,●kriminell●nu●höjs●till●skyarna●i●sitt●100-årsfirande●hemland.
Tom● of● Finlands● levnadssaga● från●lärarson●och●reklamgrafiker● till●odödlig●gayikon●är,●lyckligtvis,●så● bekant●att●den●inte●behöver●refereras●desto●närmare.●Detta●trots●att●de● självklara●värderingar●han●förfäktade●fortfarande●på●många●håll,●sorgligt●nog●även●i●nämnda●hemland,●är● allt●annat●än●comme-il-faut.
Tidstypisk populärmusik
I●väntan●på●att●filmen●hittar●till● våra●dukar●kan●man●bege●sig●till● Toms●hemtrakter●och●ta●del●av● Åbo●stadsteaters●berörande●musikaliska●levnadsteckning.● Tuomas Parkkinens●beprövade●från● vaggan●till●graven-manus●resulterar●i●och●för●sig●i●ett●helhetsgrepp● som●stundtals●kan●kännas●förvånansvärt●icke-innovativt,●men Reija Wäres●flyhänta●regi●och●koreografi●–●där●det,●skojigt●nog,●inte● sällan●var●omöjligt●att●skilja●det● ena● från● det● andra● –● ger● helhe-
ten den behövliga vitamininjektionen.
Logomos avsaknad av scenteknik ställde därtill speciella krav på scenografen Jani Uljas, som dock löste det på världens äldsta sätt så att de medverkande även agerar scenarbetare. Dräktmakaren Tuomas Lampinen hade i sin tur självfallet haft ovanligt läckra förlagor att utgå ifrån, medan Sanna Malkavaaras videoprojektioner skapade en fond som, vid behov, väcktes till nog så konkret sceniskt liv.
Touko skulle alltså bli musiker och syster Kaija skulle bli bildkonstnär. Kanske kunde Toms musikaliska begåvning ha getts ett generösare utrymme – han studerade trots allt vid Sibelius-Akademin, försörjde sig under en lång period som korrepetitor och krogpianist och har komponerat åtminstone ett körverk, Vihmalintu till Aino Kallas text – men i övrigt kändes musikdräkten nära nog skräddarsydd.
Jussi Vahvaselkä och Jori Sjöroos hade motstått den mest uppenbara frestelsen att låta också den musikaliska berättelsen framskrida strikt kronologiskt, även om första aktens tangonummer inte bara har hitpotential utan även satt som smort i sitt sammanhang. Tidlöst smäktande ballader mixades på ett smart sätt med mer tidstypiska populärmusikaliska yttringar och partituret framstod i mångt och mycket som en fyndigt förverkligad musikalisk provkarta över Toms livsbana, med den smått infantila discolåten Glad to be Gay som självklart takhöjande final.
Attraktiva hunkar
Unge Olli Rahkonen var en såväl fysiskt som åtbördsmässigt trovärdig Touko/Tom och skötte även den vokala biten på ett hyfsat sätt, medan Jukka Nylund var rörande som Toms stora kärlek Veli. Kvällens stora vokala behållning var, föga överraskande, ändå Anna Victoria Erikssons sexuellt och professionellt frustrerade syster Kaija, även om det var småsynd att tonsättarna i just hennes stora solonummer gav sig de mest uttjatade musikalklichéerna hän.
Vokalt bombsäkre Mika Kujala var på bettet även sceniskt på ett stundtals Robert de Niro-aktigt sätt som polisiäre skåpbögen Markus Palin, medan det övriga dussintalet aktörer med superhunken Kake (Ville Erola) i spetsen frejdigt spelade ut sina skiftande register i en mängd fysiskt mer eller mindre attraktiva roller.
Så växer Tom of Finland-musikalen, trots att man kunde ha väntat sig ett snäppet mer vågat helhetsgrepp, ut till en toleransens höga visa, som fyller en viktig funktion i en tid när självklara jämställdhetsvärderingar och minoriteters rättigheter ånyo ifrågasätts.
Samtidigt bör man minnas att det är frågan om en minoritetsberättelse i mängden. Vem för de, i detta sammanhang, föga uppskattade feminina bögarnas talan? För att inte tala om alla, oavsett kön, helt alldagliga homosexuella människors. De som ser ut och beter sig som du och jag.