Tvåvägskommunikationen med medborgarna har misslyckats
Jan-Erik Andelins förtjänstfulla ledare (HBL 15.1) berör ett synnerligen allvarligt problem i vår tid. Den handlar mycket om att de sociala medierna förstört samhällsdebatten, men direkta paralleller kan utan vidare dras också till den offentliga debatten i press, radio och tv.
Ledaren visar hur politikerna och andra beslutsfattare har misslyckats i sin tvåvägskommunikation med medborgarna. De förstnämndas viktigaste uppgift i debatter är ju dels att informera, dels att lyssna på röster i samhället för att kunna fatta kloka beslut. Men i dag förs det oftast skendialoger mellan de styrande och folket där makthavarnas nonchalans och von oben-attityd ofta retar gallfeber på vanligt folk.
Det länder Andelin till heder att han också har modet att se sin egen yrkeskår och mediernas roll i sammanhanget med kritiska ögon. Han skriver: ”Inom medierna borde vi tänka om i fråga om debatt. En gång tänkte vi att ju frejdigare och friare debatt desto bättre journalistik. Men med de nya webb- och appforumen har vi snarast fått se hur fort debatten blir destruktiv i någonting som påminner om de gamla schackspalternas matt på fem drag.
I omvälvningarnas hetta har också journalister förivrat sig att bli demagoger, missionärer och portvakter för sanningen. Ändå är vår uppgift en annan. Den är att moderera åsikter, att försöka förstå parterna och att efteråt publicera någonting som berikar läsarna, inte besudlar och bedrövar.”
I en intressant debatt (19.1) på Yle Fem om populism och nationalism deltog den svensktjeckiske författaren Katerina Janouch, som makthavare och medier i Sverige fört en regelrätt klappjakt på för att hon kritiserat dem på ett sätt som inte fallit dem i smaken.
I Finland igen är politices doktor Kimmo Kiljunen föremål för en liknande klappjakt för att han organiserade medborgarinitiativet för ändring av pensionsindexet. Vissa inflytelserika politiker och pensionsfondsdirektörer tog tidigt ställning mot initiativet. Medierna följde lydigt med och har gett det mesta mediala utrymmet till makthavare och forskare som motsätter sig ändringen. Sällan har personer (bland annat politiker från nästan alla partier) som undertecknat initiativet fått komma till tals i spalterna och etern.
Med andra ord, de problem som Andelin beskriver är synnerligen reella. På den senaste tiden har lyckligtvis envisa, vanliga människor i Svenskfinland tagit medborgarinitiativets och Kiljunens parti och skrivit insändare i HBL. Men här har politiker och samhällsforskare moltigit. Jag kan inte förstå varför de sistnämnda – som annars gärna breder ut sin klokskap i spalterna – just i fråga om denna debatt plötsligt fått tunghäfta. Tar de för givet att initiativet inte går igenom i riksdagen och att det därför inte lönar sig att öda krut på kråkorna. ”Kråkorna” är i så fall 85 000 stycken.
Den politiska eliten väntar sig förmodligen ett braknederlag för initiativet i riksdagen. Exakt när omröstningen där skall ske har det också varit mycket tyst om. Varför? Vill medierna genom fördröjd information förhindra att debatten om det brutna indexet intensifieras före riksdagsbehandlingen?
Andelin har intervjuat tankesmedjan E2:s Karina Jutila, som för fram ”det övergripande budskapet att inte inför den arga debatten förflacka politiken, utan förbättra den”. Hon hoppas att eliten inte förfaller ”till att förvänta sig att uppretade medborgare till sist förlamas och snällt återvänder till åskådarläktarna, eller att ett tillspetsat läge liksom ska lugna sig av sig självt”. Helt riktigt säger Jutila att: ”Beslutsfattare kan bara återvinna folkets förtroende om de nu själva väljer en mera moderat ton och visar en större förståelse för dem som tänker olika”.