Barnabás Kelemen är en riktig charmör
Ungerska mästerviolinisten satte fart på Sibelius-Akademins kammarorkester i Tempelplatsens kyrka.
Sibelius-Akademins kammarorkester, konsertmästare och violinsolist Barnabás Kelemen. Purcell, Mendelssohn, Bartók. Tempelplatsens kyrka 27.1. ■ Helsingforspubliken har sannerligen skämts bort med högklassiga violinister på konsertestraderna de senaste veckorna. Frank Peter Zimmermann, Leila Josefowicz och Peter Spissky har alla nyligen spelat i Helsingfors, och så sent som i fredags fick musikälskaren slitas mellan att antingen höra Patricia Kopatchinskaja på Musikhuset eller Barnabás Kelemen i Tempelplatsens kyrka.
Ungraren Kelemen, 38, uppträdde nu med Sibelius-Akademins kammarorkester, och konserten var samtidigt höjdpunkten på en intensiv, pedagogisk arbetsvecka då konsertprogrammet framställdes helt och hållet utan dirigent, men med Kelemen som konsertmästare och violinsolist.
Och resultatet lät på allt sätt förvånansvärt bra. I början lät orkestern nästan som en barockorkester i Purcells Pavane och Chaconne, till stora delar tack vare cembalons klangfärg och stråkarnas återhållsamhet. Frasernas uppbyggnad, renheten och artikulationen kunde man givetvis ha jobbat vidare med, men mycket satt som det skulle redan nu.
Solonumret var ingalunda av det vanligaste slaget. Mendelssohns violinkonsert i d-moll spelas en del på kontinenten, men som så gott som aldrig hos oss. Visst kan man förstå varför – den mångfaldigt populära- re e-mollkonserten är mera komplex och på allt sätt mera fulländad, men d-mollkonserten, skriven av ett blott trettonårigt underbarn, skall inte ringaktas. Liksom i alla Mendelssohns verk är livsglädjen påtaglig och musiken ofta sprudlande, även om här också finns en lätthet och skörhet med mera allvarsamma toner. Ett riktigt brådmoget verk.
Finalrondot har nästan romska drag, och sätter effektivt sprätt på estradlejonet Kelemen, som njuter av att stå på scenen, i blickfånget. Kanske inspireras han därav till att spela också ett i sig onödigt encorenummer: Paganinis första kapris.
Béla Bartóks musik har Kelemen fått med modersmjölken och den framställer han lika nyanserat som skådespelaren uttalar sitt modersmål. Divertimentot för stråkar, färdigställt två veckor före andra världskriget inleddes, får en ytterst inspirerad och intensiv tolkning. Fullgod är också tolkningen av landsmannen Leo Weiners Rävdans som blir hela orkesterns encorenummer.
En på många sätt fullgod konsert, också trots konkurrensen av raketpjäserna som dundrade utanför kyrkan det kinesiska nyåret till ära.
Finalrondot har nästan romska drag, och sätter effektivt sprätt på estradlejonet Kelemen, som njuter av att stå på scenen, i blickfånget. Kanske inspireras han därav till att spela också ett i sig onödigt encorenummer: Paganinis första kapris.