HBL granskar pengarna till teatrar och orkestrar
Kulturfinansiering Statsandelssystemet för teatrar och orkestrar har ofta anklagats för att vara stelt, cementerat och skyddat. Trots det lyckades Finländska barockorkestern ta sig in i systemet 2005. På tio år har både orkesterns statsstöd tredubblats oc
Har statsstödet till teatrarna och orkestrarna uppmuntrat till tillväxt, stabilitet eller stagnation?
– Det är resultatet av ett långt och digert arbete. Länge fick vi kämpa för att komma in i statsandelssystemet och när vi väl var inne fortsatte kampen för att våra kalkylerade årsverken skulle höjas till en nivå som ens på något plan motsvarade vår verksamhet. I dag har vi tio årsverken, även om vår omsättning skulle berättiga oss till ännu fler.
När Finländska barockorkesterns verksamhetsledare Laura Kajander (bilden) söker förklaringen till orkesterns kraftfulla etablering, riktar hon först och främst tacken till sina föregångare: orkesterns grundare Anssi Mattila samt Tiina AhoErola, Tero-Pekka Henell och Jari Puhakka som alla jobbat för orkestern målmedvetet. Och så nämner hon också sig själv.
– Jag har satt ner oändligt mycket tid på att förstå systemet med mitt vanliga bondförnuft. Jag har fyllt i lappar och frågat ut tjänstemännen vid ministeriet. Bland annat undrade jag länge över hur det var möjligt att somliga kunde få hundra procent av de årsverken som de var berättigade till, medan andra fick en betydligt mindre del. Det borde ju vara lika för alla! slår Kajander fast.
Men det där med att hårt arbete främst ligger bakom Finländska barockorkesterns framgång är kanske bara halva sanningen. I lika hög grad kan tillväxten förklaras av tillgången till utbildad arbetskraft, vissa mecenaters villighet att stöda verksamheten, den lägre kostnadsnivån i en orkester med frilansmusiker i stället för fastanställda och publikens ökade efterfrågan på barockmusik.
En viktig förklaring står också att finna i att ministeriets tjänstemän på tröskeln till 2010-talet började ompröva sin tidigare restriktiva hållning, att inga årsverken kunde ges till nya aktörer om inte någon annan först föll bort.
– Jag frågade tjänstemännen om det verkligen förhöll sig på det här sättet, minns Laura Kajander.
Började småskaligt
Finländska barockorkestern tillhör de sista orkestrarna som kom med i systemet när antalet årsverken ännu växte, och 2005 beviljades orkestern tre årsverken.
Dock skulle det dröja till 2011, då underhållningsorkestern Riku Niemi Orchestra kom in med en skräll, innan man vid ministeriet i högre utsträckning började rucka på de etablerade styrkeförhållandena mellan statsandelsorkestrarna. Årsverkenas antal hölls konstant, medan de nya aktörernas tillväxt finansierades med att ta från dem som redan hade, i praktiken flera av de största stadsorkestrarna.
För Finländska barockorkestern var omfördelningen av medel en förutsättning för tillväxten. Men den enes bröd är den andras död. Mellan 2009 och 2017 gick orkestern från tre årsverken till tio och under samma period tappade till exempel Åbo stadsorkester sex årsverken (från 102 till 96). Under en ännu längre granskningsperiod har Åbofilharmonikerna förlorat ännu flera (se grafik: största vinnarna och förlorarna).
Naturligtvis kan man också säga att tillväxten möjliggjorts av den lägre kostnadsnivån i barockorkestrarna. I Finländska barockorkestern, som åtnjuter statsandelar men som inte upprätthålls av någon stad eller kommun, använder man bara frilanskrafter, medan man i alla stadsorkestrar huvudsakligen jobbar med fastanställda musiker. Eftersom barockorkestrarna inte binds av något kollektivavtal är också lönerna och socialavgifterna lägre här än i stadsorkestrarna.
Tillväxten inte eftersträvad
– Vi har aldrig eftersträvat tillväxt, den har kommit organiskt, förklarar Kajander.
När orkestern på 1990-talet spelade ungefär fyra konserter per år, betydde det att ingen musiker fick sin utkomst av verksamheten.
– Men vi gick från att huvudsakligen göra några stora projekt till många små: flera barnkonserter, flera konserter på ålderdomshem och samarbetsprojekt med till exempel olika körer. Projektens antal steg tiofaldigt och budgeten över fyrafaldigades 2005–2015. (Se grafik: antal projekt). I dag utgör statens och stadens andel av budgeten cirka en tredjedel, medan resten utgörs av gage av körer och festivaler och egna biljettintäkter.
Den stigande kurvan började redan under Markku Luolajan-Mikkolas tid som konstnärlig ledare, men den egentliga omläggningen av verksamheten skedde under Laura Kajanders tid som verksamhetsledare och Antti Tikkanens tid som konstnärlig ledare under 2010-talet.
– När Paavo Arhinmäki under sin tid som kulturminister började räkna hur många barnkonserter och spelningar på ålderdomshem som institutionerna gjorde varje år, hade verksamheten redan startat hos oss, på musikernas eget initiativ, och uttryckligen för att de ville göra någonting kvalitativt, säger Kajander.
Kvalitet på konstfältet har dryftats flitigt hela hösten, inte minst i de olika workshoppar där konstfältets representanter funderat på kriterierna för statsstöd i framtiden. Men vad är kvalitet i en orkester, Laura Kajander? – Som jag uppfattar saken innebär det att vi aldrig tummar på kvaliteten, oberoende av om vi jobbar med en annan proffsorkester eller en amatörkör. Som professionella musiker är det vår uppgift att sprida kvalitetsmedvetenhet i allt vi gör. Kvalitet kan inte heller alltid mätas till exempel i publikmängd.
– Kvalitet kan för oss vara att vi beställer ett nytt stycke av Jukka Tiensuu. Stycket kan vara bra trots att det är svårt att framföra och knappast tilldrar en särskilt stor publik. I den kvalitativa diskussionen borde man också ta i beaktande känslorna och de faktiska effekterna på åhörarna, hur själen berörs, hur publiken påverkas och går ännu mer inspirerad till jobbet följande dag, men sådant går ju inte att mäta.