Långsiktighet eller stagnation?
Är det nuvarande statsandelssystemet stagnerat? Vår granskning visar att nya aktörer nog har kommit in i systemet, även om de i dag har fått endast 3,7 procent av kakan.
När en kulturpersonlighet som Riku Niemi går ut i offentligheten och kallar statsandelssystemet stagnerat (Yle 18.12.2015) eller när Helsingfors barockorkesters dirigent Aapo Häkkinen kallar systemet föråldrat och förlegat (Yle 9.12.2015) är det två påståenden som tål att prövas.
Riku Niemi Orchestra kom in i statsandelssystemet 2011 under Stefan Wallins (SFP) tid som kulturminister.
Helsingfors barockorkester däremot, med en ungefär lika stor budget som Finländska barockorkestern och ungefär lika etablerad verksamhet, har under flera års tid ansökt om att bli statsandelsorkester. Det har ändå visat sig omöjligt eftersom man enligt ministeriet inte uppfyllt alla kriterier.
I fjol var första året som ministeriet menar att Helsingfors barockorkester uppfyllde kraven, men då beslöt tjänstemännen att man inte ville ta med någon ny orkester när man tvingats skära i både årsverkens antal och enhetspriset.
– Det är klart att det inte finns tillräckligt mycket pengar i systemet. Men det förefaller också som om tjänstemännen varken har möjligheter eller mod att fatta de nödvändiga besluten, säger Helsingfors barockorkesters verksamhetsledare Kerttu Piirto.
I Teater- och orkesterlagen som trädde i kraft 1993 formuleras sex krav för vilka orkestrar eller teatrar som kan få statsandelar (se faktaruta). Men lagen säger ingenting om hur statsandelarna skall fördelas inom systemet, hur mycket man kan ta av somliga för att ge åt andra eller hur man faller bort.
Det här har kanske inte varit ett problem när pengarna tidigare har räckt till, men i dag, när det finns fler potentiella aktörer än man kan stöda, har det blivit ett problem. Ska man ta fram osthyveln som under alla år hittills och skära lika av alla, eller välja? Och på vilka grunder?
Är statsandelssystemet stelt?
På sätt och vis kan man säga att systemet har varit förvånansvärt flexibelt eftersom det möjliggjort några nya aktörers framväxt. Finländska barockorkestern är ett exempel som motbevisar den vedertagna stagnationstesen.
Samtidigt kan man inte blunda för att styrkeförhållandena mellan de redan etablerade aktörerna bara marginellt har förändrats under hela 2000-talet; antalet årsverken bland dessa aktörer har minskat med bara 1,3 procent medan de nya aktörerna som kommit med efter år 2000 i dag har en andel på bara 3,7 procent.
Fördelen med det nuvarande systemet har varit att det – i princip – har möjliggjort kontinuitet och långsiktighet i verksamheten. Systemet, som bygger på att staten tillför en mindre del av budgeten (i princip 37 procent, men i praktiken mindre) medan oftast kommunen och biljettintäkterna står för resten, har enligt såväl ministeriet som statsandelsteatrarnas och -orkestrarnas intresseorganisationer möjliggjort en tillräcklig regional spridning och tillgänglighet till kulturtjänster. (Läs: en stadsteater i varje mindre stad, en orkester i varje landskap.)
Särskilt nöjda har statsandelsinstitutionerna själva varit, medan det största trycket på förändring kommer från det så kallade fria fältet, det vill säga de grupper som står utanför regelbundet statsstöd men som ändå kan få behovsprövat understöd.
Tydliga kriterier efterlyses
Alla initierade experter som HBL har talat med är eniga i sin uppfattning om att tjänstemännen vid Undervisningsoch kulturministeriet i dag sitter på en stor del av makten när det gäller fördelningen av årsverken inom systemet. Också tjänstemännen själva bekräftar detta, även om de ogärna talar om makt och snarare betonar sitt tyngande ansvar i att behandla alla likvärdigt och rättvist.
Det som både tjänstemännen och aktörerna på fältet nu efterlyser är tydliga kriterier för statsstödet i framtiden, eftersom det i bästa fall kan göra systemet mera transparent och också underlätta tjänstemännens arbete.
Frågan är bara hur kriterierna skall formuleras och på vilka grunder statsstödet fördelas.
Helsingfors barockorkesters verksamhetsledare Kerttu Piirto håller åtminstone hårt på att den kollegialt utvärderade konstnärliga kvaliteten ska vara avgörande, när man bestämmer om kriterierna i framtiden.
– Statens och kommunens andel av vår finansiering är nu på en nivå som motsvarar femton procent. Det är klart att vi inte vill bli en helt offentligt finansierad institution, medan någon rim och reson borde fås på fördelningen av pengarna. Redan ett offentligt understöd på 30–40 procent skulle ge bättre trygghet och möjliggöra större konstnärliga risker. Styrkeförhållandena mellan aktörer kommer ändå inte att förändras förrän systemet reformeras, säger Piirto.
Andra aktörer framhåller gärna vikten av regional spridning och att det finns fastanställda musiker också på andra håll i landet än i Helsingfors.
På tisdag ger arbetsgruppen som jobbat under ledning av Jaakko Kuusisto sitt förslag till hur systemet skall reformeras.