Bara ett gammalt löv
Häromdagen var jag på väg till motionssalen där jag brukar plåga mig ett par gånger i veckan. Vägen var isig och hal och jag gick försiktigt. Det var sandat, men jag såg mig för för säkerhets skull. Därför kom jag att se ett gammalt löv som låg bredvid en driva.
Det var ett visset lönnlöv, skrumpet och trasigt, nästan svart av förruttnelse. Jag såg det och gick förbi det, men av någon anledning fastnade bilden av det gamla lövet på min näthinna och fick mig att tänka.
Lövet hade en gång varit ungt och grönt, hängt stadigt på sin kvist tillsammans med sina likar. Det hade sedan vuxit sig kraftigt, njutit av sol och regn och blivit nästan mörkgrönt. Det hade sett frökapslarna hänga bredvid sig för att sedan virvla ner på gatan, lönnäsor brukade jag och mina kamrater kalla dem.
Sommaren gick och så kom den mogna hösten, men solen började stå allt lägre. Assimilationen avtog, klorofyllen började ta slut, lövet blev gyllene rött. Senhösten kom, lövet såg sina kamrater lossna från grenarna, ett efter ett. Sedan kom dess tur, det dalade sakta ner till marken. Snön kom, slask och smuts. Lövet blev skrumpet och fult, sopbilen skulle snart ta det.
Lövets levnadsbana är inte något märkvärdigt, men jag kunde inte låta bli att jämföra det med alla som lever här på jorden. Alla vill hänga kvar på sin gren, klamra sig fast vid sin kvist in i det längsta. Men samma öde väntar oss alla.
När jag kommit så här långt märkte jag att det fick vara nog. Jag var ju på väg för att skaffa mig ny styrka, nya krafter för att kunna hänga med så länge som möjligt. Jag påminde mig att jag lovat mig själv att aldrig ge upp, att kämpa så länge som möjligt. Frestelsen att ändå vända om och söka mig hem, hem till den sköna värmen, att sjunka ner i soffan framför tv:n bredvid min hustru och få en mugg varmt kaffe av henne, den blev stor.
Jag var ju ändå inte ett lönnlöv, så jag gick in till gymmet med tveksamma steg. Där hälsade min tränare mig glatt och frågade hur jag skött mig sedan senast. Det sopade bort alla tankar på löv och mörker och död.
När allt kommer omkring inser jag att jag inte är ett löv, jag kan kämpa mig genom vintern, en sommar till – och hör sedan!
Senhösten kom, lövet såg sina kamrater lossna från grenarna, ett efter ett.