Kär­leks­brev från ti­dig ba­rock

Hufvudstadsbladet - - Kultur - JAN GRANBERG

BAROCKMUSIK

Helsing­fors ba­roc­kor­kes­ter

●● Di­ri­gent och vi­o­li­nist Erich Hö­barth, Pau­li­i­na Fred, tvär­flöjt, Aa­po Häk­ki­nen, cem­ba­lo och An­na Bo­ni­ta­ti­bus, mez­zo­so­pran. Mu­sik­hu­set 12.2.2017.

In­om ra­men för vå­rens kon­sert­se­rie in­tro­du­ce­ra­de Helsing­fors ba­roc­kor­kes­ter för förs­ta gång­en i vårt land den ita­li­ens­ka stjär­nan An­na Bo­ni­ta­ti­bus. Kon­sert­hel­he­ten var ingalun­da upp­byggd ba­ra kring hen­ne ut­an bjöd även en snyggt va­ri­e­ran­de bland­ning av ti­dig mu­sik.

Di­ri­ge­ran­de vi­o­li­nis­ten Erich Hö­barth in­led­de kväl­len med Bach­sB­ran­den­burg­kon­sert nr 5, som fick en till­ta­lan­de, smi­dig och näs­tan mjuk tolk­ning. Visst fanns det ener­gi och snär­tig dri­ve i fram­to­ning­en men egent­li­gen ing­et ex­ces­sivt tem­po som man of­ta hör pe­ri­o­dor­kest­rar fros­sa i. Bör­jan lät fest­lig men in­te pom­pös. And­ra sat­sen med tra­vers, vi­o­lin och cem­ba­lo bjöd på de­li­kat mu­si­ce­ran­de och där­ef­ter kun­de man spe­ci­ellt be­und­ra Aa­po Häk­ki­nens långa cem­ba­lo­so­lo.

Så kom Mon­te­ver­dis Let­te­ra amo-

ro­sa, som gett kon­ser­ten sitt namn. Det är frå­ga om ett kär­leks­brev skri­vet av en otå­lig brud­gum till sin till­kom­man­de. Nu­me­ra bru­kar man lå­ta num­ret fram­fö­ras av mot­ta­ga­ren, vil­ket ger tex­ten me­ra spän­ning. Mez­zo­so­pra­nen An­na Bo­ni­ta­ti­bus vand­ra­de in med no­ter­na (el­ler kär­leks­bre­vet) i han­den. Mon­te­ver­dis mu­sik föl­jer det skriv­na or­det i fritt tem­po. Hon tol­ka­de med un­der­bar spon­ta­ni­tet, käns­la och en ut­sökt klang som verk­li­gen kom till sin rätt då ac­kom­pan­je­mang­et ba­ra be­stod av Aa­po Häk­ki­nen en­sam vid cem­ba­lon.

Jub­lan­de publik

Ef­ter pa­u­sen fram­för­de or­kes­tern un­der Erich Hö­bart­hs dis­kre­ta, na­tur­li­ga led­ning La Franço­i­se av Franço­is Cou­pe­rin, ett styc­ke som in­te hän­vi­sar till kom­po­si­tö­rens för­namn ut­an till den frans­ka de­len av livs­ver­ket Les Na­tions, med vil­ket han strä­va­de ef­ter att för­e­na de sto­ra eu­ro­pe­is­ka mu­sik­kul­tu­rer­na. Hur fran­so­siskt styc­ket än var, så lät det ibland i mi­na öron ock­så gans­ka ita­li­en­skin­spi­re­rat. Mitt i allt var olyc­kan fram­me och en sträng brast på Hö­bart­hs vi­o­lin. Men det fix­a­de han snabbt.

Till slut kom Jo­seph Haydns Ari­an­na a Nax­os med text av ”är­ke­li­bret­tis­ten” Pi­etro Me­tas­ta­sio. Kan­ta­ten be­står av två re­ci­ta­tiv och två ari­or och är otro­ligt fängs­lan­de trots att så gott som ingen­ting hän­der i den. Hon ba­ra vän­tar på sin The­seus och för­ban­nar gu­dar­na. Mu­si­ken är möj­li­gen ur­sprung­li­gen skri­ven för fö­re­stån­da­rin­nan för ett hos­pi­tal för för­äld­ra­lö­sa barn i Venedig och där­för är den egent­li­gen in­te alls så svår.

Det vik­ti­ga är hur man gör kan­ta­ten och en bätt­re in­ter­pret än An­na Bo­ni­ta­ti­bus med sin le­van­de text­fra­se­ring, si­na ut­sök­ta dy­na­mis­ka ny­an­ser och sin väl­di­ga in­le­vel­se är svårt att tän­ka sig. Hen­nes klang är vac­ker i he­la re­gist­ret och i syn­ner­het i slu­tet av kan­ta­ten im­po­ne­ra­de hon verk­li­gen med sitt tem­pe­ra­ment. Är det in­te lus­tigt att tän­ka sig att den­na sam­ma mu­sik vid urupp­fö­ran­det fram­för­des av en man­lig kastratso­pran?

An­na Bo­ni­ta­ti­bus be­lö­na­de den jub­lan­de publi­ken med ett ro­ligt li­tet ex­tra­num­mer av Mon­te­ver­di. He­la kon­ser­ten ra­die­ras den 15 feb­ru­a­ri i Yle Ra­dio 1.

FOTO: FRANK BO­NI­TA­TI­BUS

ITALIENSK GäST. An­na Bo­ni­ta­ti­bus upp­träd­de med Helsing­fors ba­roc­kor­kes­ter på sön­da­gen

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.