Kärleksbrev från tidig barock
BAROCKMUSIK
Helsingfors barockorkester
●● Dirigent och violinist Erich Höbarth, Pauliina Fred, tvärflöjt, Aapo Häkkinen, cembalo och Anna Bonitatibus, mezzosopran. Musikhuset 12.2.2017.
Inom ramen för vårens konsertserie introducerade Helsingfors barockorkester för första gången i vårt land den italienska stjärnan Anna Bonitatibus. Konserthelheten var ingalunda uppbyggd bara kring henne utan bjöd även en snyggt varierande blandning av tidig musik.
Dirigerande violinisten Erich Höbarth inledde kvällen med BachsBrandenburgkonsert nr 5, som fick en tilltalande, smidig och nästan mjuk tolkning. Visst fanns det energi och snärtig drive i framtoningen men egentligen inget excessivt tempo som man ofta hör periodorkestrar frossa i. Början lät festlig men inte pompös. Andra satsen med travers, violin och cembalo bjöd på delikat musicerande och därefter kunde man speciellt beundra Aapo Häkkinens långa cembalosolo.
Så kom Monteverdis Lettera amo-
rosa, som gett konserten sitt namn. Det är fråga om ett kärleksbrev skrivet av en otålig brudgum till sin tillkommande. Numera brukar man låta numret framföras av mottagaren, vilket ger texten mera spänning. Mezzosopranen Anna Bonitatibus vandrade in med noterna (eller kärleksbrevet) i handen. Monteverdis musik följer det skrivna ordet i fritt tempo. Hon tolkade med underbar spontanitet, känsla och en utsökt klang som verkligen kom till sin rätt då ackompanjemanget bara bestod av Aapo Häkkinen ensam vid cembalon.
Jublande publik
Efter pausen framförde orkestern under Erich Höbarths diskreta, naturliga ledning La Françoise av François Couperin, ett stycke som inte hänvisar till kompositörens förnamn utan till den franska delen av livsverket Les Nations, med vilket han strävade efter att förena de stora europeiska musikkulturerna. Hur fransosiskt stycket än var, så lät det ibland i mina öron också ganska italienskinspirerat. Mitt i allt var olyckan framme och en sträng brast på Höbarths violin. Men det fixade han snabbt.
Till slut kom Joseph Haydns Arianna a Naxos med text av ”ärkelibrettisten” Pietro Metastasio. Kantaten består av två recitativ och två arior och är otroligt fängslande trots att så gott som ingenting händer i den. Hon bara väntar på sin Theseus och förbannar gudarna. Musiken är möjligen ursprungligen skriven för föreståndarinnan för ett hospital för föräldralösa barn i Venedig och därför är den egentligen inte alls så svår.
Det viktiga är hur man gör kantaten och en bättre interpret än Anna Bonitatibus med sin levande textfrasering, sina utsökta dynamiska nyanser och sin väldiga inlevelse är svårt att tänka sig. Hennes klang är vacker i hela registret och i synnerhet i slutet av kantaten imponerade hon verkligen med sitt temperament. Är det inte lustigt att tänka sig att denna samma musik vid uruppförandet framfördes av en manlig kastratsopran?
Anna Bonitatibus belönade den jublande publiken med ett roligt litet extranummer av Monteverdi. Hela konserten radieras den 15 februari i Yle Radio 1.