Fyra syriska kvinnoöden
Iman blev upphängd i taket. Hanadi fastbunden i en stol. Riham var med om något hon inte berättat för någon. Shadia hade tur. De är fyra av de tusentals kvinnor som fängslats av den syriska regimen.
Kvinnor tillfångatas varje dag i Syrien. Shadia, Iman, Riham och Hanadi återfick friheten men fick utstå både våldtäkt och tortyr under tiden i fångenskap. Rihams stol står tom. Hon förmår inte sätta sig i stolen.
nn En dag bestämde sig Hanadi för att åka och hälsa på sin pappa. Han var över åttio år och hon var rädd att han inte skulle leva mycket längre till. Hon lämnade sitt hem i södra Damaskus och satte sig på en buss. Framför henne tornade en vägspärr upp sig.
– De stoppade bussen och bad mig kliva av. Jag förväntade mig inte att det skulle bli de sista sekunderna i mitt liv, såsom det varit.
n n Shadia hade ont om pengar. Hon hade hört att det delades ut ekonomiskt stöd i kvarteret intill. Tillsammans med en väninna begav hon sig dit. Efter att ha fått med sig hundra dollar återvände hon till sitt hus. Några timmar senare knackade det på dörren.
– De tog mig från mitt hem. Mina barn bara grät.
nn Riham skulle hämta ut sin lön. Sedan 30 år tillbaka jobbade hon som lärare. När hon kom till utbildningsdepartementet stoppade chefen utbetalningen. Två män från säkerhetstjänsten bad henne följa med.
– De sa: Vi har några frågor vi vill att du svarar på. Jag gick och jag kom aldrig tillbaka.
n n Iman reste till Turkiet. Hon hade släktingar där som hon ville träffa. När hon återvände till Syrien två månader senare stoppades hon i en vägspärr på väg till sitt hem i staden Deir Ezzor.
– De släppte inte in mig utan satte mig i en bil till Damaskus.
nn Hanadi, Shadia, Riham och Iman fängslades alla av den syriska regimen. En efter en har de klivit in genom dörren, rakryggade slagit sig ned i några nedsuttna fåtöljer och berättat hur det gick till när de greps.
Bortom striderna på slagfältet pågår massivt systematiskt våld mot civila i den syriska regimens officiella fängelser och förvar. Några säkra siffror på hur många som fängslats finns inte. FN talar om tiotusentals. En del syriska organisationer talar om en halv miljon.
I den turkiska gränsstaden Sanliurfa samlar en syrisk organisation som kallar sig ”Familjer från Deir Ezzor” namn på fängslade. De fyra kvinnorna, som endast vill framträda med förnamn, har slagit sig ned på deras kontor där ena väggen nästan helt täcks av en syrisk revolutionsflagga. De fördes alla till olika fängelser och förvar i Syriens underrättelsetjänsters regi. Men när de berättar om vad som hände dem låter det som om de befunnit sig i samma.
– Cellen är kanske tio kvadratmeter stor, börjar Shadia. Där sitter du och upp till 30 andra kvinnor. Inget ljus når in. Du lever i mörker.
– Det är så trångt så för att man ska kunna sova har vi ett rotationssystem, fortsätter Riham. Några står upp medan andra sover. Vi kallar det att sova svärd. För att få plats ligger alla på sidan med fötterna inkilade i varandra.
– På golvet ligger några filtar, säger Shadia. De är fulla av löss och insekter. När du drar dem över dig börjar de krypa ut ur tyget och suga blod från din kropp. Du blir hysterisk, men du kan inte göra något. Tar du bort dem fryser du ihjäl.
– Dörren öppnas tre gånger per dygn för toalettbesök och när det är dags för förhör, säger Iman. När du hör dörren rassla till undrar du om de kommit för att hämta dig eller någon annan.
De fyra kvinnorna i fåtöljerna fyller i varandras meningar när de talar om förhören. När de går igenom de olika tortyrmetoderna. De har alla sitt särskilda namn. Som den de kallar spöket. Spöket innebär att man får handlederna omvirade med ett rep och blir upphängd i taket så att tåspetsarna precis nuddar golvet.
– Det känns som man inte klarar mer än några minuter, men man får ofta hänga i timmar eller dagar, säger Riham.
Det första fångvaktarna gjorde när de grep Hanadi var att dra henne längs med marken och slita av henne slöjan. Hon såg blod, men visste inte varifrån det kom. Misshandeln varade i två timmar, sedan tog de henne till fängelset. Där fick hon oftast sitta i vad hon kallar stolen.
– Det var en gammal stol. De band fast mina händer och fötter i den. Sedan tog de fram elektroderna och en svart batong som gav ifrån sig stötar. Jag förväntade mig inte att jag skulle fortsätta att leva. Men det är ens hopp som ger en styrka. Hoppet om att en dag få komma ut.
Iman fördes till Damaskus. Till en av den militära underrättelsetjänstens mest ökända anläggningar.
– De sa: Din familj kommer att fortsätta att leta efter dig, men de kommer aldrig att hitta dig. Du kommer att vara under marken. Vi kommer att skicka dig dit solen aldrig når.
I Damaskus genomlevde hon något som inte gav några fysiska märken på hennes kropp, men som hon upplevde som än mer plågsamt än upphängningen och elchockerna. Vakterna kom och sa att hennes son och man var i rummet intill och att hon kunde gå och träffa dem. De ledde in henne i ett mörkt rum. Det enda hon kunde se var att det hängde två män i taket. Döda.
– Det var inte min son och min man, men tiden innan jag insåg det. Den vill jag aldrig återuppleva.
Det tog fem dagar innan Rihams familj fick veta att hon var fängslad. Så fort hon kom till fängelset började förhören.
– De utsatte mig för den värsta sortens tortyr. Jag var stark. Gud har gett mig styrka. Men ibland förlorade jag den.
Hon blev i timmar upphängd som ”spöke” som Iman och fick elchocker som Hanadi. Men det hände också något annat under förhören. Något som hon inte har berättat för någon annan än sin advokat.
– Chefen för förhörsledarna bestämde sig för att tvinga sig på någon. Han valde mig. Han våldtog mig i fängelset.
Riham vill efter den tiden inte ställa upp på bild.
När Shadia satt i cellen var det enda hon kunde tänka på sina tre barn. De var ensamma hemma. Hennes kropp gjorde ont av tankarna på att hon kanske skulle förflyttas till ett annat fängelse långt ifrån dem. Hon såg hur fångvaktarna slog och torterade de andra kvinnorna. För henne var det annorlunda.
– Jag hade tur. Mina släktingar kunde betala fort så att jag kom ut. Om det inte vore för att vi hade kontakter hade de nog dödat mig. De har inga problem med det. För dem har människan inget värde.
Tortyren kvinnorna beskriver har den syriska regimen använt sig av i decennier. För trettio år sedan dokumenterade Amnesty International 38 olika tortyrmetoder i syriska fängelser. När människorättsorganisationen kom ut med en ny rapport i augusti kunde den konstatera att mycket lite förändrats i metodiken. Däremot i omfattningen. De flesta av de tiotusentals som fängslats sedan upproret inleddes 2011 är män.
– Vi brukade höra när de torterade männen, säger Iman. Höra ljudet av deras militärkängor när de sparkar på dem och deras ben krossas. Ibland hör vi när de dör. Andra gånger säger de: Den här killen har fortfarande information att ge så honom låter vi leva. De slår inte dig, men du upplever rädslan.
Under dagarna i fängelset var det
en fråga som kvinnorna inte kunde bli fria från: Vad gjorde de där? Ingen av dem hade varit politiskt aktiva eller på något vis uttryckt missnöje med den syriska regimen.
– Mitt brott var att jag åkte till Turkiet, säger Iman. Eftersom Turkiet är emot Bashar såg de det som att jag också var det. När jag kom tillbaka var jag plötsligt terrorist. Vapensmugglare.
Shadia och Riham säger att anledningen till att de fängslades var att de hade släktingar i oppositionen. I Shadias fall hennes son.
– Under förhören fortsatte de att fråga efter honom. De frågade var han var trots att de själva dödat honom. De sköt honom i huvudet när han filmade en avrättning med sin mobiltelefon. Han var 16 år.
Hanadi levde i ett område som var belägrat av den syriska regimen och visste att hennes namn fanns uppskrivet i de omgärdande vägspärrarna.
– De ser alla som lever där som terrorister och fängslar dem som tar sig ut.
Den syriska regimen har i årtionden fängslat politiska aktivister, journalister och människorättsförsvarare. Men militär, polis, och säkerhetsstyrkor griper även människor av orsaker som att de har släktingar som strider med någon av landets väpnade grupper eller bor i ett område som kontrolleras av dem.
– Det räcker med att det kommer en rapport mot någon om att de inte stöder regimen. Om den är sann eller inte saknar helt betydelse, säger den syriska advokaten Lamya Abud, som arbetar för organisationen ”Familjer från Deir Ezzor”.
Shadia ser fängslandet av kvinnor som en del av den krigsekonomi som utvecklats i Syrien.
– De tar dagligen kvinnor i Deir Ezzor. De tar dem för pengar.
Hon, Riham och Iman släpptes ut efter att deras familjer betalat för deras frihet. En och en halv miljon syriska lira, motsvarande omkring 6 000 euro. Hanadi blev fri genom ett fångutbyte. När hon lämnade fängelset förra året kände hon inte igen något. Hela Damaskus hade förändrats. Husen var raserade, vägarna försedda med vägspärrar och kriget närvarande på ett sätt det inte hade varit då 2012.
– Det var inte längre min stad. När jag gick längs gatorna kändes det som att jag kom från en annan planet.
Hennes hus hade jämnats med marken. Hennes syskon hade flytt. Hon försökte ringa några vänner, men det fanns inga kvar så hon slog sig ned på ett kafé och beställde en juice.
– När jag satt där bara strömmade tårarna.
Fortfarande med tårarna strömmande gick hon ut på gatan. Tårarna blandades med droppar av regn.
– Det var som om jag kände regndroppar för första gången. Det fanns lite gräs. På över två år hade jag inte sett gräs och lera. Jag gick runt där och kände doften av lera och regn.
Nu lever alla fyra kvinnorna i Turkiet. Deras kroppar är ärrade av insektbett, deras händer avdomnade av elchocker. Andra märken efter tortyren har börjat blekna bort. Men många är inte synliga. Riham kan inte blunda utan att börja se vad hon kallar de svarta dagarna framför sig. Hanadi rycker fortfarande till vid ljudet av en dörrknackning.
– Även om jag nu lever ett stabilt liv och har fått en dotter är jag inte som vanligt, säger Hanadi. Jag försöker vara som vanligt, men jag kan inte ljuga för mig själv. Det vi gått igenom är omöjligt att återhämta sig ifrån. Det kommer ifatt mig i mina mardrömmar.
Det Riham ser som allra svårast att återhämta sig från är förlusten av Syrien. Innan fångenskapen levde hon, kriget till trots, ett enkelt liv med sin man och sina barn. När hon kom ut blev hon avskedad.
– Det var mitt eget land som gjorde det här mot mig. Ett land jag har arbetat för i trettio år. Bashar al-Assads regim har fått oss att hata oss själva, att hata Syrien. Jag förlorade allt och kom hit.
Kvinnornas namn finns i en tunn röd pärm i en bokhylla på kontoret. Intill den står rader av pärmar som är betydligt tjockare. De innehåller namn på några av dem som fortfarande är fängslade. Dagligen ringer någon till kontoret för att anmäla en vän eller släkting försvunnen.
– Vi kom ut, men alla våra vänner är kvar, säger Hanadi. Vi har försökt göra något för dem, men inte lyckats. I går dömdes en till sex år. Andra har fått tio, några till och med tolv. Det är ett brott, ett krigsbrott som den syriska regimen är ansvarig för.
Det är så trångt så för att man ska kunna sova har vi ett rotationssystem.Några står upp medan andra sover. Vi kallar det att sova svärd. För att få plats ligger alla på sidan med fötterna inkilade i varandra.