Sänk pensionsavgifterna temporärt och höj pensionerna

Jag hade väntat mig en proteststorm mot Ole Norrbacks insändare (HBL 31.1). Det har dock varit helt tyst ända tills StureChristian Eklund kom med ett bemötande (HBL 10.2). Eklund bemötte helt korrekt en stor del av Norrbacks missförstånd. Här ännu ett bemötande, som jag hoppas får pennorna att glöda.

Norrback säger att man inom Svenska pensionärsförbundet, där han är ordförande, ofta ”diskuterat” det brutna indexet, men anser att man inte nu vill aktivera sig ”eftersom medborgarinitiativet är avsett för medborgarna, inte organisationerna”. Ofattbart! Pensionärsförbundet är ju bildat av medborgare för att som grupp få större möjligheter att påverka för pensionärer viktiga frågor. Nu om någonsin borde väl förbundet sluta diskutera och aktivt stöda medborgarinitiativet när frågan kommer upp i riksdagen!

Såsom Eklund påpekar blandar Norrback in den i sammanhanget helt ovidkommande frågan om personer med enbart folkpension eller garantipension. Beträffande personer med arbetspension gagnar en viss procentuell förhöjning av pensionerna förhållandevis lika mycket dem med låga pensioner som de bättre lottade. För dessa låginkomsttagare torde en förhöjning vara till och med viktigare än för oss andra. Vill Norrback neka dem detta? Jag har för övrigt ingenting emot att lägre pensionsinkomster skulle höjas kraftigare, det vore tvärtom önskvärt, men detta torde strida mot grundlagen.

Norrback har gått i pensionsbolagens fälla och talar om våra stackars barn och barnbarn som får betala våra furstliga pensioner. Eklund bemöter detta helt korrekt. Här kan tilläggas att vi talar om struntsummor jämfört med den förmögenhet i form av byggnader, konstruktioner och infrastruktur som vi lämnar efter oss. Dessutom har vår generation på samma sätt betalat föregående generations pensioner.

Norrback anser att vi inte nu, när vår ekonomi växer långsamt, har råd med en pensionsförhöjning. Sanningen är den rakt motsatta! På 1990talet satt en kommitté, bestående av pensionsbolagsdirektörer (sic!), och oroade sig över de stora åldersklasserna som snart skulle pensioneras. Den föreslog bland annat att det brutna indexet ytterligare skulle brytas för att man skulle få råd med kommande pensioner. Om någon då skulle ha visat att vi, som en följd av detta, i medlet av 2010ta let skulle ha pensionsfonder uppgående till 185 miljarder euro (då 1,1 biljoner mark) hade riksdagen med säkerhet inte godkänt lagen! Pensionsdirektörerna satt på kalkylerna och visste naturligtvis hur det skulle gå.

Ökningen av pensionsfonderna har direkt minskat konsumtion och investeringar och i betydande grad bidragit till vår nationalekonomis svårigheter. Vi talar om ofattbart stora summor. 185 miljarder euro är 75 procent mera än vår statsskuld (106 miljarder euro) och nästan lika mycket som vår nettonationalprodukt (209 miljarder euro 2015). Pengarna har lyfts ut ur nationalekonomin och till största delen placerats utomlands.

Personligen anser jag att frågan om det brutna indexet är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det viktiga är att riksdagen har till sitt förfogande 185 miljarder eu ro (eller vad nu summan kan vara i dag), kanske minskat med två års pensionsutbetalningar, 50 miljarder euro, eller netto 135 miljarder euro (när pensionssystemet utformades i början av 1960talet ansågs att man med tiden borde fondera ett belopp som täcker två års pensionsutbetalningar).

En del av dessa miljarder måste nu användas för att få fart på ekonomin. Detta kan ske genom att höja pensionerna och temporärt sänka löntagarnas och företagens pensionsavgifter. Pensionsavgifterna borde granskas regelbundet, med kortare tidsperspektiv, och oftare än nu, förslagsvis med tio års intervaller och då på 10–20 års sikt. Som det nu är bekymrar sig Pensionsskyddscentralen över händelser på 2050talet!