Teater med blick för barn och monster
●●Monster
Regi: Akse Pettersson. Text: arbetsgruppen. Visuell planering: Milja Aho. På scenen: Joonas Heikkinen, Edith Holmström, Oskar Pöysti. Viirus premiär i Kronohagens lågstadieskola 14.2.
Vad vill egentligen de yra, komiska vetenskapsmännen som kommer in i klassrummet i kritvita labbrockar, utrustade med allehanda märkliga manicker och mätare?
Viirus nya klassrumsföreställning Monster handlar om att hantera och umgås med rädslor kollektivt. Nej, det här är ingen deppig eller övertydligt undervisande föreställning. Tvärtom tar regissören Akse Pettersson och arbetsgruppen ett lekfullt, kelande grepp om rädslor. I grupp kan rädsla till och med vara kittlande kul.
De tre monsterjägarna Joonas Heikkinen, Edith Holmström och Oskar Pöysti ser till att vädra rädslor och sedan effektivt suga upp dem – javisst, de har en särskild apparat som sväljer både lurviga jättespindlar och drunkningsskräck.
Fin publikkontakt
Trion med sin fantasieggande, kvasivetenskapliga rekvisita väcker nostalgiska associationer till filmer som Ghostbusters och Back to the Future. Samtidigt finns det något tidlöst lockande med ett par professorsbrillor med vilka man kan registrera pyttesmå monsterpartiklar i luften eller en burk full av klibbigt, giftgrönt monsterbajs.
Det sistnämnda är Joonas Heikkinens specialitet. Hans figur, den kufiske monsterbajsforskaren Fabian Nissinen blir snabbt ett begrepp i klassrummet, en sanslöst komisk ge- stalt i bruna manchesterbyxor, som besitter ett alldeles självklart sätt att umgås med barnen med lämpliga doser bus och allvar.
Det fina är att skådespelarna inte bara kan se monster när de tar på sig sina prilliga gröna glasögon, de ser också barnen och uppmärksammar deras impulser och sinnesstämningar.
Det är förstås också roligt med stolliga vuxna som inte riktigt kan bete sig, som härjar i klassrummet och som själva är irrationellt rädda för höjder, slem och att glömma att stänga av ugnen hemma.
Genom de interaktiva inslagen utnyttjas barnens egen fantasi. En viktig del av föreställningen och ett underfundigt koncept är att barnen själva får iscensätta rädslor och därmed också avväpna dem.
Men Monster är också en föreställning som erbjuder en plats för kontrollerat kaos och sådant som rätt och slätt är kul. Vem vill inte borra fingret djupt ner i segt monsterslem?