Sju och en halv meter bilhistoria
För ganska precis två år sedan träffade HBL bilrenoveraren Risto Pöyhönen i hallen där han börjat skruva isär en rostig och trött Chrysler Imperial av årsmodell 1939. Nu är rosten ersatt av ny plåt, de trasiga rutorna utbytta och alla kromdelar blanka ige
För två år sedan var bilen en sorglig syn med flagande krom och rostbrun nyans. Nu är den en blänkande exakt kopia av marskalk Mannerheims favoritbil. Chrysler Imperial i limousinlängd tillverkades i bara ett par hundra exemplar.
– Det här blir ett rätt enkelt projekt, sade Risto Pöyhönen för två år sedan. Den Chrysler Imperial-limousin som importerats från USA hade stått utomhus sedan 1986 enligt dagstidningen i baksätet, men plåtarna och taklinjen var åtminstone inte tillknycklade. Det är en extremt ovanlig modell, bara tillverkad i ett par hundra exemplar, och den är bilhistoriskt intressant eftersom marskalk Mannerheim använde en exakt likadan.
– Om jag jobbade heltid skulle det ta sju-åtta månader att få den i skick, men nu tar det säkert minst ett år, sade han då. Två år har snart gått. Just nu slutför han det sista skedet, arbetet med klädseln till framstolarna, baksätet och bagageutrymmet.
Redan strax före sommaren 2015 stod det klart att motorn var det bästa på hela bilen. Någon hade hunnit med en teknisk renovering innan orken eller lusten tog slut, men allt annat var i samma skick som det varit sedan bilen stannade.
– Vi hade såtillvida tur att nästan alla delar fanns kvar på bilen. Det underlättade restaureringen, men visst har det saknats bitar som man fått konstruera själv också, säger han. Plåtjobbet var det största delprojektet, som det ofta är, och en del dekorationer hade helt enkelt rostat eller oxiderat sönder.
Nedre kanten på karossen var genomrostad i princip hela varvet runt, så Risto Pöyhönen har kapat, format och svetsat ganska mycket plåt innan han fick bilen att se hel ut. Hela bakluckans interiör var också sönderrostad och golvet där hade fallit ut. Ramen under bilen, den bärande stommen, är tjock och stabil. Det räckte med att slipa och måla den. En enda balk under bakpartiet var så illa åtgången att den måste bytas.
Den kromglans som nu lyser upp bilen från alla vinklar har inte heller uppstått utan jobb. Kofångarna är tillverkade i så massivt material att de kunde slipas och förkromas på nytt, men de mindre detaljerna hade i många fall frätts sönder. Dem har Risto Pöyhönen tillverkat på nytt av rätt sorts råmaterial som sedan förkromats.
Traktorratten passade
En av de sorgligare synerna i fjol var instrumentbrädan där både knappar och mätare var tämligen förfallna. Rattkransen hade också torkat och spruckit sönder i små bitar.
Nu är hela förarmiljön lika blank som när bilen rullade ut ur fabriken. Rattcentret och ekrarna är original och nyrestaurerade, men kransen kommer från en Leyland-traktor. Den råkade ha rätt färg och rätt diameter, så Risto sågade loss den och fäste den vid de gamla och putsade ekrarna i sitt renoveringsprojekt.
– Ibland får man hitta på egna lösningar. Sidoplåtarna till reservhjulsfodralen vid framstänkskärmarna är plåtlock från vattentunnor som råkade ha rätt utseende och diameter, skrattar han.
Mätarna på instrumentbrädan
har han själv renoverat mekaniken till. Siffertavlan med alla markeringar är rekonstruerad med rätt font och utseende på dator, och utprintad i spegelvänd form som dekaler. När den fästs bakom mätarglaset är resultatet så gott som identiskt med originalet.
Glasrutorna i en bil från 1939 är i princip enkla att ersätta eftersom alla ytor är helt plana. Det är bara att ta mått och skära till. Råkar den motsvarande rutan på andra sidan av bilen vara hel är det mycket enklare att ta måtten.
– Gångjärnen till dörrarna var så rostiga att en del av dem måste tillverkas på nytt. Startnyckeln saknades naturligtvis, men samtidigt som jag renoverade tändningslåset var det ju enkelt att slipa till en nyckel av ett ämne med rätt utseende som jag hade liggande, säger han.
Under motorhuven gömmer sig den raka åttan som driver fram de ton som bilen väger. Där finns en del av de nytillverkade originaldelar som man ännu får tag på. Reläet, elledningarna med vävda överdrag och raden med gummipackningar som dämpar vibrationerna där motorhuvarna ligger an mot karossplåtarna är det bara att beställa från USA.
På väg till Woikoski
Bilen är nu i princip körduglig och körklar bara bänkarna blir klara. Navkapslar saknas också, men de kommer i god tid innan bilen ska museibesiktigas och flyttas till Woikoski bilmuseum där ägaren Clas Palmberg kommer att placera bilen.
Risto Pöyhönen har periodvis arbetat på heltid med gamla bilar, men är numera i princip jordbrukare när han inte restaurerar den här bilen. Han klarar de flesta arbetsmomenten i egna utrymmen och med egen utrustning. Den gamla industrisymaskinen han har i garaget gör att han själv kan sy inredningen. Kromdetaljerna skickar han till experter, och de saknade dörrhandtagen är tillverkade enligt originalmåtten på ett smyckesgjuteri i Kyrkslätt.
– Det är enkelt att göra kopior när man har ett original, och det ska ju finnas flera dörrhandtag inne i en bil, säger Pöyhönen. Fast i en limousin som den här finns det ju inga innerhandtag i bakdörrarna. Det är chauffören som öppnar dörrarna utifrån.
När vi ska starta bilen för att få den ut i dagsljuset för fotografering visar Risto Pöyhönen ett yrkesknep. På bränsleslangen har han monterat en pump från en utombordsmotor.
– Bilar som står länge kan behöva lite extra tryck för att få bränslet till förgasaren. Det här är det bästa och enklaste sättet, säger han.
Den raka åttan startar genast och brummar välstämt långt ner i basen, medan de vita avgaserna från kalla förbränningskamrar svävar ut över backen. Försiktigt rullar bilen ut ur garaget. Det finns inte så mycket extra utrymme när dubbeldörrarna står på vid gavel. Bilen är sju och en halv meter lång och bredare än de flesta moderna personbilar.
– Det här projektet gick relativt smärtfritt och ingenting behövde göras om. Det är en fördel med att själv göra allt. Man får fotografera alla skeden av jobbet och alla delar. Man vet alltid vad man själv gjort och vad som återstår, och man behöver aldrig fundera över vad någon annan eventuellt glömt, säger han.
Även om allt ser bra ut finns det ett par saker på önskelistan.
– Reservhjulen som följde med bilen är för små. Ett par hjul i originalstorlek kan i teorin finnas någonstans i Finland, och i så fall skulle vi gärna hitta dem, säger Risto Pöyhönen.