Mästerligt om Hamlets psykiska sjukdom
Teater
●●Prinsessa Hamlet
Text: E. L. Karhu. Dramaturg: Pipsa Lonka. Regi: Linda Wallgren. Scenografi: Ina Saarinen. Ljus: Anniina Veijalainen. Kostym: Annika Saloranta. Ljud: Viljami Lehtonen. Mask: Riikka Virtanen. På scenen: Lotta Kaihua, Elena Leeve, Leea Klemola, Hannu Kivioja, Eero Ritala och Emmi Parviainen. Premiär på Q-teatern 16.2.
Det knastrar otäckt och nästan öronbedövande när elden gröper ur ett långt ärr i Prinsessan Hamlets ansikte.
Q-teaterns Prinsessa Hamlet är en saga om psykisk sjukdom klädd i duvblått och brunrött – färgen på sårskorporna på Hamlets lår och ansikte.
Pjäsen skriven av E. L. Karhu – tidigare Emilia Pöyhönen – är finländsk dramatik på högsta nivå, rätt och slätt. Med ett sanslöst vackert, inkännande och smärtsamt precist språk gestaltar E. L. Karhu hur det är att leva med psykisk sjukdom ur den drabbades perspektiv, men framför allt hur sjukdomen påverkar hennes anhöriga. Hur hela slottet insjuknar, hur mamma Gertrud och framför allt väninnan och hovdamen Horatia desperat försöker ta hand om Hamlet.
Allt sker i scener som får en att på samma gång vilja skratta och gråta, till exempel den tysta, tryckande stämningen när det årliga porträtttet på den kungliga familjen ska tas och Lotta Kaihuas prinsessa dyker upp med trumpen streckmun och ett färskt ärr som en diagonal över ansiktet.
Myten om galenskap
Prinsessan Hamlet är också ett feministiskt projekt som inte bara gör titelrollen i Shakespeares drama till kvinna. E. L. Karhu har sagt att hon framför allt ställer frågan om varför vi bara minns de kvinnliga konstnärer som tar livet av sig, som brinner ner som facklor. Hon försöker också avmytologisera psykisk sjukdom i litteraturen. Hamlets kris är hemsk och igenkännbar, och skräcken hon upplever är ingen romantisk sinnestämning utan en hård knytnäve i strupen.
Regissören Linda Wallgren hanterar texten med vördnad, iscensätter den elegant, skarpt och med en fyndig humor. På scenen härskar en kuslig, komisk och skruvad sagovärld. Höjdpunkten infaller när Hamlet, efter ett misslyckat självmordsförsök, skickas till London, som på scenen liknar ett sirligt mo- tiv på en vacker teservis. På Buckingham Palace får hon vistas bland andra olyckliga prinsessor, bland annat en härlig pastellig Diana, och ägna sig åt vila och körsång (!) i en värld som är drömsk och på samma gång fullkomligt sann.
Ina Saarinen har skapat en underbar scenografi, rik på barnkammarmagi och subtil åttiotalskänsla som för tankarna till Päivi Hartzells barnfilm Snödrottningen från 1986.
Alla roller görs med intelligens och stor känslighet. Lotta Kaihua demonstrerar den fina och hemska viljestyrkan hos huvudpersonen som gör allt för att gå till historien som en tragisk prinsessa. Elena Leeve berör som Horatia, snärjd i väninnans sjukdom, medan Emmi Parviainen står för en finstämd berättarröst. Leea Klemola är härlig som den barska men välmenande Gertrud, medan Hannu Kivioja bjuder på några av föreställningens roligaste ögonblick i rollen som morbrodern som smaskar på kycklinglår och redogör för planeternas position. Eero Ritala är i sin tur övertygande ruskig som opportunisten Ofelio med bedrägligt oskyldig Kurt Cobain-look.