Finsk teknik lockar Kina
Kina har investerat miljarder i Finland – femte mest i EU. Med miljarderna följer politiska risker
Sedan millennieskiftet har Kina investerat 6,9 miljarder euro i Finland. Det är särskilt finsk teknologi som intresserar kineserna.
Kina storsatsar inte bara i Finland utan i hela EU. I fjol ökade de kinesiska investeringarna med 77 procent i EU. De kinesiska investeringarna tas emot med öppna armar eftersom många länder hungrar efter kapital och arbetstillfällen.
En fråga som väckts med de kinesiska satsningarna är i vilken utsträckning Kina kan utöva påtryckning med löfte om investeringar. Och den omvända risken – att länder som är intresserade av kinesiskt kapital försöker anpassa sin Kinapolitik enligt vad man tror att Peking vill.
Alla kinesiska företag – statliga, halvstatliga och privata – har partirepresentanter i bolagsledningen. Jerker Hellström forskare, Totalförsvarets forskningsinstitut FOI
I fjol satte Kina nytt rekord i investeringar i utlandet. Det sammanlagda värdet av landets utlandsinvesteringar var uppskattningsvis 200 miljarder euro. Av den summan gick 35 miljarder till EU, vilket var en ökning med 77 procent jämfört med året innan.
Också Finland har fått sin beskärda del. Sedan millennieskiftet har Kina investerat 6,9 miljarder euro i Finland – femte mest i hela EU (se karta). Det är särskilt finsk teknologi, ICT och cleantech, som intresserar kineserna.
Ett färskt exempel är den kinesiska batteritillverkaren CATL som härom veckan meddelade att man köper in sig i bilfabriken Valmet Automotive i Nystad. Andra betydande projekt är Kaidis planerade biobränslefabrik i Kemi, en satsning värd cirka 900 miljoner euro. Och i Kemijärvi planerar CAMC Engineering ett nytt massabruk för 780 miljoner euro. Sedan i somras är också speltillverkaren Supercell till största delen kinesisk.
”Köper fria världens företag”
De kinesiska investeringarna tas emot med öppna armar eftersom Finland, precis som många andra länder, hungrar efter utländskt kapital och arbetstillfällen. Men när det gäller investeringar just från Kina infinner sig en rad frågor.
– Om vi har ägnat ett sekel åt att bekämpa Sovjetkommunismen är det lite snopet om Kommunistkina köper upp den fria världens fria företag, skrev härom veckan Dagens industris ledarskribent, som trots allt välkomnar de kinesiska investeringarna.
Även biografkedjan Finnkino har numera kinesisk ägare. Nordic Cinema Group, där Finnkino ingår, köptes i januari AMC Entertainment vars ägare i sin tur är det kinesiska fastighets- och underhållningsföretaget Dalian Wanda Group. Företaget styrs av Kinas rikaste man Wang Jianlin med bakgrund i kommunistpartiet och Folkets befrielsearmé. Wang Jianlin har under de senaste åren gjort en serie företagsaffärer inom den amerikanska filmindustrin. Han står också bakom bioaktuella The Great Wall, som med en budget på 150 miljoner dollar är den största kinesiska filmsatsningen någonsin.
Medieorganisationen Epoch Times, med anknytning till Falun Gong och öppet kritisk mot kommunistpartiet, ser Wang Jianlins förvärv i filmbranschen som ett försök att med filmens genomslagskraft påverka Kinabilden i omvärlden.
– Dalian Wanda har blivit något av ett ansikte utåt för Kinas ”mjuk makt”-strategi som handlar om att på olika sätt tvinga fram en positivare bild av landet i stora Hollywoodfilmer, eftersom dessa har så stort kulturellt genomslag, skrev Epoch Times efter biografköpet i januari.
Också i andra medier har samma misstankar förts fram, men Wang Jianlin har gång på gång hävdat att det enbart ligger ekonomiska intressen i förvärven.
Jerker Hellström, säkerhetsanalytiker på svenska Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, säger att även om misstankar av det här slaget ligger nära till hands, så finns det få exempel på att Kina de facto försökt utöva politisk påtryckning genom investeringar. Ett fall som diskuterats är Alibaba-grundaren Jack Mas köp av Hongkongbaserade South China Morning Post 2015, där många fruktade att en alternativ röst skulle styras i en partivänlig riktning.
– Det råder delade meningar om huruvida Ma faktiskt påverkat rapporteringen, och om det i så fall har skett medvetet eller omedvetet, genom någon sorts självcensur hos tidningen där man agerat på ett sätt som man tror att Peking vill.
Partiet med i bolagens ledning
Bristen på transparens hos de kinesiska företagen ser Hellström som ett problem, särskilt hos onoterade bolag. Det gäller även telekom- företaget Huawei med över 240 anställda i Finland. Företaget grundade ett forskningscenter i Helsingfors 2012 och har påpassligt plockat upp Nokias uppsagda expertis. I höstas startades ytterligare en forskningsenhet i Tammerfors. Huaweis grundare och vd Ren Zhengfei är även han tidigare officer i Folkets befrielsearmé och medlem i kommunistpartiet. Kopplingen har gjort att Huawei mötts med skepsis i flera länder och gått miste om kontrakt i bland annat Indien och USA.
– Alla kinesiska företag – statliga, halvstatliga och privata – har partirepresentanter i bolagsledningen, säger Hellström.
Påtryckning och eftergivenhet
En fråga som väckts är i vilken utsträckning Kina kan utöva påtryck-
ning på väst med löfte om investeringar. Och den omvända risken – att länder som är intresserade av kinesiskt kapital försöker anpassa sin Kinapolitik enligt vad man tror att Peking vill. Enligt Hellström kan det handla om hänsyn till Kinas särintressen i konflikterna kring Tibet, Xinjiang och Taiwan, så att man låter Kina definiera problemen snarare än att utgå från västerländska normer. Detsamma gäller synen på internet och det fria flödet av information.
Som aktuellt exempel lyfter Hellström fram domslutet i Haag som gäller konflikten om öarna i Sydkinesiska havet. Där lyckades EU med stor möda ena sig om ett uttalande.
– Men sedan gjorde Ungern ett separat uttalande som mer eller mindre ekar av kinesisk retorik. Det finns uppgifter, som jag inte har kunnat belägga, att Kina hade utlovat investeringar i Ungern. Frågan är då om Kina krävde det här av Ungern eller om Ungern självt fattade beslutet för att hålla sig väl med Kina.
Brist på ömsesidighet
Det är inte enbart kommunistpartiets skugga som upplevs problematisk. Inom EU har kritiken främst gällt att Kina självt är tämligen slutet för utländska investeringar samtidigt som landet investerar friskt utomlands. I fjol minskade de europeiska investeringarna i Kina (se graf).
– Om Kina vill köpa upp till exempel ett europeiskt mediebolag är det bara konkurrensmyndigheterna som granskar affären, men att ett europeiskt företag skulle köpa upp ett kinesiskt medieföretag är mer eller mindre omöjligt.
Inom EU har det höjts röster för att upprätta en europeisk variant av USA:s Committee on Foreign Investment, som kan säga nej till affärer av politiska skäl. EU kan säga nej enbart av konkurrensskäl.
Enligt Hellström borde EU dock i första hand försöka få Kina att öppna sin ekonomi, snarare än att värja sig mot kinesiska investeringar i EU.
Sedan millennieskiftet har Kina investerat aktivt i Afrika i syfte att trygga tillgången till naturresurser. I och med den ökade investeringsivern i Europa har landet skiftat fokus från råvaror till högteknologi och varumärken.
– Få kinesiska varumärken har slagit i genom i Europa och då är ett sätt att förvärva europeiska varumärken.
Enligt Hellström är den europeiska uppfattningen om Kinas investeringsboom tudelad och ganska svartvit; alla ser fenomenet ur sin egen synvinkel och ser antingen enbart problemen eller enbart möjligheterna. Men få förmår höja sig över sitt eget perspektiv och se till helheten.
– Det gäller att göra avvägningar och se om riskerna eller möjligheterna väger tyngst. Hittills är det möjligheterna och behovet av kapital som vägt tyngst, säger Hellström.