Glömd i Finland, älskad i Palestina
Recension Sofia Häggmans bok om Finlands första Palestina-expert, antropologins pionjär Hilma Granqvist, är rafflande läsning om akademiska orättvisor. Men också en historia om glädjefyllt intresse för världen.
Sofia Häggmans (bilden) biografi om den finländska antropologins pionjär Hilma Granqvist bjuder på rafflande läsning om manliga professorer i luven på varandra, fennomani och en förstörd karriär. Men vi möter också en envis forskare som gjorde en pionjärgärning i den palestinska byn Artas.
SAKPROSA
●●Sofia Häggman Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina SFV 2016
”Nu känner jag så levande att jag aldrig kan bli lycklig. Huru ovärdig är jag ej. Aldrig skall lyckan heller komma. Dock kan jag ej underlåta att drömma om den. Jag ertappar mig emellanåt,” skrev den 19-åriga Hilma Granqvist i sin dagbok i juli 1909.
Hon var då en begåvad flicka av finlandssvensk urbaniserad bondefamilj – bosatt med bröder och mamma i Berghäll, med rötter i Sibbo där fadern skötte ett jordbruk – och hade att se fram emot en duktig flickas bildningsgång. Lärarinneseminarium skulle det bli, för det var den utstakade vägen för den som tänkte sig framtiden som yrkesarbetande kvinna i början av 1900-talet.
Men nästan tio år senare sadlade Hilma Granqvist om, och blev akademisk forskare. Först hette ämnet religionsvetenskap, men hennes intressen förde henne långt över ämnets skrankor, in på ett område minerat av språkpolitik, sexism, sionism och allehanda farliga spänningar. Hon blev Finlands första kvinnliga doktor i sociologi och internationellt beundrad Palestinaforskare.
I SFV:s biografiserie presenteras hon på pärmen som ofattbart bortglömd, och det är mycket fint att hon nu fått en utförlig biografi av den välskrivande och kunniga Sofia Häggman. Men den som läste sociologi på 1980-talet fick henne presenterad i kursboken Suomalaisen sosiologian juuret. Och frågan är om det i dag är så många flera som kommer ihåg de på sin tid mera berömda och framgångsrika männen kring henne – hennes tvehågsna handledare Gunnar Landtman, hennes försvarare Rafael Karsten, hennes antagonister Aapeli Saarisalo och Knut Tallqvist.
Det finns ändå en viss logik i att Hilma Granqvist kommit att bli hågkommen just som den bortglömda, för det var just det många av hennes samtida helst tycktes vilja att hon skulle bli.
Började bra
Sofia Häggmans utförliga och innehållsrika biografi över Hilma Granqvist, eller Sitt Halime som palestinierna kallade henne, är rafflande läsning. Hilma Granqvist var uthållig och modig och vågade följa sin intellektuella mission och nyfikenhet. Möjligen var hon också otaktisk och tjurskallig i sina kontakter med dem hon borde ha förstått att lirka med. Häggman har haft tillgång till en myckenhet dagböcker, anteckningar och brev, och drar av dem slutsatsen att Hilma hade ”nära till känslor”.
Hennes akademiska karriär började bra. Sociologiprofessorn Gunnar Landtman tyckte att hans duktiga magister Granqvist skulle doktorera, och föreslog ämnet ”Gamla Testamentets kvinnor”, i stället för religionspsykologi som hon själv var intresserad av. Hilma följde hans råd, men på ett sätt som han inte räknat med. Hon reste till Palestina och förälskade sig i fältarbetets konkreta mänskliga möten och byn Artas som levande plats, inte som ett mirakulöst bevarat specimen av gammaltestamentliga livsformer.
Efter två långa vistelser i sin älskade by kom hon sedan hem med ett enastående empiriskt material – om det palestinska kvinnolivet med födelse, död, bröllop, äktenskap, hedersmord och vardagsslit – som det visade sig att ingen riktigt ville ha att göra med.
Många deprimerande turer
Efter många deprimerande turer blev det klart att Hilma inte skulle få disputera i Helsingfors på svenska, men däremot vid Åbo Akademi, där professor Edward Westermarck inte tycktes ha några problem med Hilmas sätt att hantera sitt material. Hans syster, målaren och författaren Helena Westermarck var en av Hilmas närmaste väninnor, och syskonen Westermarck kom att bli ett avgörande stöd i de slitande tvisterna kring hennes karriär.
Efter disputationen blev det dags för Hilma Granqvist att söka en docentur. Westermarck tyckte att det var bättre att hon sökte docenturen i Helsingfors, som i motsats till den i Åbo var avlönad.
Men i Helsingfors tyckte Landtman inte att Hilma Granqvist var lämplig för docenturen i hans ämne sociologin, utan i Rafael Karstens ämne praktisk filosofi. Karsten tyckte tvärtom – en rimlig ståndpunkt eftersom hennes stora merit och innovation var orädd fältetnologi som överskred de manliga föregångarnas genusbegränsningar och byggde på noggrann empiri.
I Helsingfors fanns också Hilmas värsta konkurrent Saarisalo, före detta missionär och sionist, som anlitades som sakkunnig i utnämningsfrågan. Hilmas syn på arabernas rätt till sitt land i Palestina stod i strid mot hans och många andra samtida finnars syn på Palestina som en framtida judisk stat. Saarisalo hade dessutom slagit sina lovar kring Artas, och skulle kanske gärna ha bedrivit egna fältstudier där. Med stöd av orientalisten Knut Tallqvist motarbetade Saarisalo Hilma i alla lägen med den föregivna orsaken att hon inte kunde arabiska tillräckligt bra.
”Vilken välsignad elakhet bland dessa herrar”
Med hedern i behåll efter Häggmans redogörelse klarar sig bara Westermarck och Karsten. Landtman verkar obotligt ha tagit illa upp när Hilma övergav forskningsämnet han en gång tilldelat henne och i stället begav sig på egna lärdomsvägar. Dessutom slogs alla inblandade om snabbt sinande ekonomiska tillgångar inom universitetet där förfinskningen pågick som värst, med nedskärningar av professurer och undervisning på svenska.
”Vilken välsignad elakhet bland dessa herrar (...) Nog är de ju tusen gånger värre mot varandra än de mest elaka kärringar,” noterade Hilma själv i sin dagbok efter att ha hört de olika professorerna baktala och angripa varandra.
Turerna kring docenturen redovisas i Häggmans bok i nervslitande detalj. Ärendet dribblas mellan läroämnen, experter och konkurrenter som alla kan misstänkas för att ha egna dolda agendor (avundsjuka, rivalitet, misogyni, sionism, fennomani ...)
På det här sättet kom denna antropologiska pionjär att i varje situation se sig förbigången och utspelad av än samstämmiga, än sinsemellan grälande manliga akademiker. När konsistoriet efter ett och ett halvt års kamp – svåra möten, intyg, kompletterande skrivelser, Saarisalos angrepp och Karstens försvarsinlagor – beslöt att förorda Hilmas docentur, kom det slutliga dråpslaget. Universitetets kansler Hugo Suolahti avslog den av konsistoriet rekommenderade utnämningsansökan.
”Kanske var Hilmas ämnesval
helt enkelt inte tillräckligt fosterländskt för fennomanen Suolahti. Kvinnoliv var heller inget högstatusämne, vilket i kombination med en viss beröringsskräck för det nya ämnet sociologi kan ha påverkat kanslerns märkliga beslut”, skriver Häggman. Dessutom kan universitetets rektor Robert Brotherus ha haft sitt finger med i spelet, likaså – ännu mera sannolikt – Hilmas ständiga belackare Saarisalo och Tallqvist.
Bara lite antisemit
Häggmans bok kunde ha redigerats med hårdare och mera professionell hand för att undvika omtagningar (och layoutmässiga inkonsekvenser i citatteknik). Men å andra sidan är den mestadels läsvänlig och full av intressanta detaljer, tidsfärg och stickspår.
Under en resa i Tyskland 1935 leder Hilmas engagemang för det arabiska (både det kristna och det muslimska) Palestina henne att formulera en tanke som i efterhand ser ganska ful ut. På en restaurang i Göttingen ser hon hur två judiska gäster förnedras. Hon blir förfärad av det hon ser, men hennes tanke ilar snabbt över judarnas utsatthet till vad det här kan komma att betyda för hennes älskade Palestina, dit judar i allt större skaror utvandrade undan antisemitismen i Europa på 30-talet:
”Gud, skall detta folk ej hämnas sig. Skall judarna ej försöka hämnas den skymff [sic] som nu går över dem för blodens skull (...) Gud vet, om man någonsin kan komma åter igen till Tyskland.”
Häggman konstaterar också att Hilma ”ibland hamnade snett i försöken att förklara och kontextualisera fenomen och tendenser” i fråga om nazismen efter en resa till Tyskland 1939. Plumpt uttryckt var väl Hilma Granqvist åtminstone före kriget passivt antisemit, men bara lite – och det var hon naturligtvis inte ensam om i det politiskt och kulturellt tyskorienterade Finland.
Efter kriget gjorde hon som skribent och föredragshållare sitt bästa för att undervisa finländarna om islam och väcka sympati för palestiniernas öde i det land där de alltid bott och som stormakterna nu styckat och gett bort för att bli en hemvist åt judiska flyktingar från Europa.
”Att jag hade så dåliga skor!”
Hilma Granqvist kunde aldrig göra akademisk karriär, utan fick försörja sig genom föredrag, artiklar och mestadels populärvetenskapliga publikationer. Hon hade också helt på egen hand skapat ett nätverk av internationella forskarkontakter som hon energiskt upprätthöll livet ut.
I alla sina dagar förblev hon ekonomiskt beroende av sin bror Walter, inköpschef på Stockmann och en klippa också emotionellt under alla motgångar. Hilma och han hade bott med brodern Gunnar, och Walter hade stått för allas mat och uppehälle. Men 1940 meddelade Walter att han tänkte gifta sig med Lilly Kajander.
Hilma var efter de hemska turerna kring docenturen stukad, 50 år gammal, och rent ut sagt fattig. Hennes dagboksanteckningar från den här tiden är tragiska och gripande:
”Walter som alltid varit vårt stöd, vår tröst, vår hjälp. Han nu förlorad för oss (...) Gud, hur ska jag kunna vara sådan att han ej blir sårad. Hur skall jag kunna vara med på hans bröllop. O Gud giv att jag vinner frid och harmoni. Emellanåt tycker jag att jag skall bli tokig.”
Hon känner sig övergiven, hjälplös och förkastad, hon oroar sig för att hennes kläder är slitna och usla och att brodern skäms för henne: ”Och han såg ner på mina skor och var förtvivlad. Att jag hade så dåliga skor!”
Den snälla Walter fortsatte emellertid att hjälpa sin syster ekonomiskt och allt tycks ha blivit ganska bra mellan dem till slut. Och även om lyckan i form av tryggad ekonomi och framgångsrik karriär faktiskt aldrig tycktes komma till Hilma, måste hon ha haft en anmärkningsvärd förmåga att hålla ut och återhämta sig – och känna glädje växelvis med sorgen och upprördheten. Annars hade hon inte orkat leva och verka så länge som hon gjorde.
”Kärlek till slut”
Häggman har haft ett stort gediget arkiv att botanisera i (Hilma var en sparare av papper och klipp), och dignar kanske ibland under materialets mängd. Hon är också extremt finkänslig och bara i en underrubrik på sidan 294, ”Kärlek till slut” antyds en förklaring till en del av Hilmas känslor av att inte självklart passa in.
Kärlekens art kan också förklara något av det som skavde i förhållandet mellan henne och hennes tyska kollega och beundrare Leonhard Rost under arbetet med avhandlingen på 30-talet, tänker kanske läsaren nu, men Häggman skriver det inte. Kärleken hette nämligen Dagmar Eklund, Daga kallad, och med henne kom Hilma att dela sitt liv efter kriget, formellt på skilda adresser men synbarligen i största förtrolighet och känslomässiga närhet.
Och för att slutet inte skall bli olyckligt: till sin glädje fick Hilma 1969 veta att man i Jordanien ville översätta hennes böcker till arabiska. Dessutom hade den brittiska antropologen Shelagh Weir på British Museum tagit kontakt och en entusiastisk brevväxling hade påbörjats. Översättningsprojektet rann ut efter Hilmas död, men Weir tog hand om Hilmas imponerande arkiv. Palestinamaterialet finns i dag på Palestine Exploration Fund i London, medan det mera privata – brev på svenska, dagböcker – finns på handskriftavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek.
Såväl bland dagens Palestinaforskare som bland Artas-bornas ättlingar i Jordaniens huvudstad Amman tänker man på Hilma Granqvist och hennes gärning med uppskattning. Hilma älskade Palestina, och som en högt uppsatt tjänsteman på kulturministeriet i Ramallah uttryckt saken för Häggman: ”Palestina älskar Hilma Granqvist”.
Denna antropologiska pionjär kom att i varje situation se sig förbigången och utspelad av än samstämmiga, än sinsemellan grälande manliga akademiker.