Människan förorsakar själv sin rädsla för vargen

Kaj Granlund uttrycker (HBL 13.2) sitt stora missnöje med att vi har varg i Finland. Tyvärr förfaller han till att nedvärdera sina motståndare till ”ett gäng okunniga ungdomar”. Det är ett känt faktum att människor som är maktlystna och tar till en sådan metod har total avsaknad av empati och förståelse för människor som är av olika åsikt i vilken fråga som helst. På så vis skjuter Granlund sig själv i foten.

Den eviga frågan om vargens vara eller icke vara i vårt land har ju klassiskt sett två läger. De som bor nära inpå vargen upplever ofta av förståeliga skäl detta som obehagligt medan de som sitter i ett höghus i tredje våningen rätt verklighetsfrämmande kan tycka att vargen inte är ett problem.

Granlund får vatten på sin hatkvarn då det helt nyligen igen ”av misstag” sköts en alfahona som tillhörde en vargflock i södra Finland. En sådan gärning gör ofta att vargflocken splittras och de ensamma vargarna som därmed är inkapabla att jaga ofta tar till exempel hundar alldeles vid gårdstunet. Sådant förorsakar stor sorg, men också varghat inom den drabbade familjen.

Man vet att vargen i vårt land har gett sig på människor ännu på 1800-talet och trots att det är länge sedan är det helt naturligt att de som bor nära ensamma vargar är rädda. Det gäller dock att inse att det oftast är människan själv som med sina ”misstag” i dag förorsakar rädslan. En annan orsak kan vara att då flocken blir för stor motas någon varg bort. Det är just därför som man med skyddsavskjutning strävar efter att hålla flocken i en viss storlek.

Samma ”misstag” skedde för några år sedan i sydvästra Finland i Mynämäkitrakten och den gången var alfavargen som man fällde försedd med ett halsband. Dagens kikarsikten gör att man inte kan missta sig på ett halsband om man har synen i behåll. Debatten om vargen skulle förstås ta slut ifall vargen skulle försvinna helt. Tjuvjakt har idkats och tjuvskyttar har blivit fast och också det är en av orsakerna till att man på senare tid beviljat flera lagliga tillstånd att fälla vargar.

Granlunds provokativa och nedvärderande åsikter får dock inte understöd för sitt varghat oberoende om vad man anser om vargens existensberät- tigande. Så vargen kvarstår, men myndigheterna bör med tillräckliga medel stävja tjuvskytte och se till att jägare inte förfaller till ”misstag” vid kontinuerlig avskjutning.

De som Granlund nedvärderar till ”ett gäng okunniga ungdomar” kan med gott samvete fortsätta att sakligt informera om vargen dess levnadsvanor och existensberättigande i vårt land. Med respekt för vargen och ungdomarna.