Presidentspel med nya kort
”Pekka Haavisto vill vara deras röst i presidentvalsdebatten och han verkar lyckas bra med det, eftersom andra nyckelpartier i sammanhanget inte får ändan ur vagnen.”
Kommunavalet i april närmar sig och kampanjen är naturligtvis i full gång. Med tanke på att det ännu finns tid att lämna in kandidatlistorna i det valet, är det lite speciellt att Centerns Matti Vanhanen utropade sig till partiets presidentkandidat redan i fjol på sommaren. Och presidentvalet hålls alltså 28 januari 2018 och en eventuell andra valomgång två veckor senare.
Centern välsignade förstås Vanhanens planer, i vilka också ingick att han lämnade gruppordförandeposten och tog ordförandeklubban i utrikesutskottet.
Vanhanen motiverade den långa kampanjtiden med att han senast han ställde upp, 2006, var statsminister och att det tvingade honom att starta presidentvalskampanjen alltför sent.
Det valet var en tvekamp mellan sittande presidenten Tarja Halonen och Sauli Niinistö, Halonen tog en överraskande knapp seger. Marginalen var mindre än mellan första valomgångens tvåa Niinistö och trea Vanhanen. En något längre kampanj hade knappast hjälpt upp den saken.
● Nu ska folket ändå få diskutera. Utgående från Vanhanens kriterier, det vill säga nej till Nato och ja till att Sverige och Finland håller sig utanför militärallianser, så att ryssarna inte behöver oroa sig för att våra länder används till fientliga åtgärder mot Ryssland.
Principen om att i förhållande till Ryssland prioritera de bilaterala relationerna framför de internationella gäller fortfarande och Paasikivi och Kekkonen står högt i kurs.
Kanske Vanhanen i stället tänker på hur nära finalplats partiets kandidat Paavo Väyrynen var. I första valomgången fick Pekka Haavisto 18,7 procent av rösterna och Väyrynen 17,53. De facto var Haavistos raketartade uppgång en överraskning för många.
● Jag vet inte hur många stugkvällar som ordnats med Vanhanen som talare inför halvsovande centerpartister, men tippningen är att de nog inte är så många.
Själv har presidentkandidat Vanhanen skrivit rapporter, gett intervjuer och deltagit i seminarier, men någon egentlig debatt har man inte sett röken av.
Alla väntar ju på president Sauli Niinistös besked. Alla hans tal synas med förstoringsglas. Man lyssnade också extra spänt på det tal presidenten höll i början av månaden då han öppnade riksmötet. Det är absolut inte talet där dylika besked ska ges, men alla ändringar i förhållande till tidigare tal är viktiga att notera om Niinistö ger sig in i leken ännu en gång.
Sin vana trogen gav Niinistö inga konkreta svar på de brännande frågor han ställde.
Det blev ändå klart att han vill värna om de västerländska värderingarna och att EU bör ha en ha stark röst i det sammanhanget. Oklart är bara om EU:s traditionella värderingar ännu gäller och om vilka västländer som i så fall inte delar dem.
● I EU:s stadgar finns bland annat inskrivna demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet, värderingar som Niinistö lyfte fram i sitt tal.
Niinistö sa också att ekonomiska gränser inte är botemedlet mot snedvridningar i globaliseringen. Inget folk klarar sig genom att glömma alla andra. I stället borde samarbetet vara öppet och följa internationella spelregler, slog han fast.
Matti Vanhanen gillade talet, men ännu mer höjdes det till skyarna av riksdagsledamöter som tillhör den så kallade tolerantian. Det var ju ett litet steg i den riktning de gillar.
När Pekka Haavisto, finalist i förra valet, nyss gav besked om att han vill bli De grönas presidentkandidat hänger det ihop med Niinistös tal.
I det preciserade han i någon mån var han står, och det kommer han att bli tagen på orden för, men ännu har han inte gett sitt besked.
Haavisto vill trots det anlägga tonen i en presidentdebatt som bör starta så fort som möjligt. Välja fokus och ha sina argument för ett öppet och inkluderande Finland klara, när man inom andra partier ännu skrapar sig i huvudet för att komma på den lämpligaste kandidaten.
Ryssland kommer att vara den stora frågan i valet. Många, jag bland dem, anser att en annan verkligt stor fråga den här gången kommer att gälla invandringen.
● Sakfrågorna i presidentval förändras i takt med verkligheten, men det som inte förändrats efter att det nya valsystemet med direkt folkval togs i bruk, är att kandidaternas person, personliga utstrålning och privatliv har en stor betydelse.
Niinistö blev efter den knappa förlusten mot Halonen 2006 snabbt Finlands populäraste politiker och 2012 blev det en promenadseger.
Då var Haavistos homosexualitet en av de stora frågorna. Han tog sig knappt till final.
Paavo Väyrynen försökte charma med 70tals retro, med Paavo och hustrun Vuokko i ett hjärta broderat på soffkuddar och kaffemuggar med samma motiv. Han petades knappt från finalplatsen.
Nämnas kan också Paavo Lipponens katastrofala resultat. Han ville inte bjuda på sig själv, men uttalade sedan det legendariska “Pöö!” (Buu!) i sin valreklam. Det skrämde antagligen bort väljare som faktiskt hade tänkt rösta på Lipponen för att han ställde upp för att kämpa mot populism och rasism.
Också de andra kandidaterna hade givetvis sina sakfrågor som de talade för, men då som nu måste kandidaterna kunna bjuda på båda.
● Ställer Niinistö upp igen lär han nog ska bli omvald. Han är sittande president och i fråga om Ryssland går det han säger hem. Att han är luddig i fråga om invandringen betyder kanske inte så mycket för hans väljare.
Det gör det däremot för Pekka Haavistos presumtiva väljare, de som upplever att ingen i regeringen tar deras oro för Finlands omänskliga behandling av medmänniskor i nöd på allvar.
Pekka Haavisto vill vara deras röst i presidentvalsdebatten och han verkar lyckas bra med det, eftersom andra nyckelpartier i sammanhanget inte får ändan ur vagnen.