I professor Azurs religiösa laboratorium
Recension Turkiska Elif Shafaks nya roman utspelar sig i Oxford och Istanbul, bland bombdåd och identitetsförvirring.
ROMAN
●●Elif Shafak
Three Daughters of Eve Penguin Books 2016
”Det finns två sorters städer i världen: de som säger till invånarna att morgondagen, dagen efter och de därpå följande dagarna kommer att bli lika varandra, och sedan städer där budskapet är det motsatta. Osäkerhet, turbulens, är en del av stadslivet.”
Den senare staden är Istanbul år 2016 i Elif Shafaks nyutkomna bok Three Daughters of Eve. Shafak är en av Turkiets främsta nutidsförfattare, numera bosatt i London. Hon skriver på engelska, franska och turkiska och hennes många prisbelönta böcker har översatts till ett fyrtiotal språk, inklusive svenska. För en av sina kändaste romaner, Bastarden från Istanbul, blev hon åtalad eftersom hon i och med den ”hade kränkt den turkiska identiteten genom att påstå att miljoner armenier hade massakrerats av turkar”.
Ännu en bomb
Huvudpersonen i den nya romanen är turkiska Peri. Vi möter henne först i Istanbul på 1980-talet, sedan som studerande i Oxford år 2002 och till sist som hemmafru i Istanbul 2016. Det är där som en fruktansvärd explosion inträffar 2016. Vi ges inte ett speciellt datum, men vet att det i verkligheten skedde tre gånger, först i januari, sedan i mars och juni. De fundamentala frågorna bland folk är i romanen alltid: ”Vad hände? Var? (…) allt vi vet är att det var en bomb. Vet vi vem som gjorde det?” En marxist? En kurdisk separatist? En islamist?
Peri befinner sig när explosionerna inträffar i ett sällskap som kör i sig exklusiv mat och dryck på ett dyrt hotell, tvistar om turkisk politik, menar att ”demokrati är förlegat”. Men hon känner sig främmande för samtalet. Hon är gift i Istanbul men känner sig utanför.
Three Daughters of Eve är framför allt en bok om Peri och hennes försök att finna sig själv och komma underfund med var hon egentligen känner sig hemma. Elif Shafak har själv nyligen i engelska New Statesman funderat över ordet ”hem”.
– Jag tycker om ordet, men vad jag inte tycker om är ett hem. Kan vi inte ha flera? Kan jag vara från Balkan, Egeiska havet och bära inom mig Anatolien, Mellanöstern och ändå känna mig europeisk i mitt hjärta och med de värden jag tror på?
Inte bara en tygbit
Hon är passionerat intresserad av att avskaffa gränser mellan raser, trosföreställningar, nationaliteter, kulturer, och den nya romanen handlar om möjligheterna för tre unga kvinnor från mycket olika bakgrunder att förverkliga det här.
De tre flickorna träffas vid universitetet i Oxford. Shirin är en sprallig ateist från Iran. Mona är muslimsk feminist från Egypten. Peri från Turkiet är förvirrad och vet inte vad hon tror på. Hennes far i Turkiet är en sekulariserad vänsterintellektuell, modern en djupt troende muslim som bär slöja och inte vill sätta sig i en buss om en man suttit på platsen före henne.
Väninnan Mona som också bär slöja försöker förklara:
”– Du vet inte hur illa jag blivit behandlad. Det är inte bara en tygbit. – Varför bär du den då? – Det är mitt val, min identitet. Jag störs inte av dig. Så varför är du störd av den? Vem är liberal här? Tänk efter.”
En märkvärdig vägledare i det hela är sedan professor Azur som undervisar i vad man bara kan beskriva som en annorlunda religionskunskap i Oxford. Han är en kontroversiell gestalt, hänsynslös och excentrisk, framför allt för att han genom speciellt utvalda studenter får till stånd ett ”laboratorium” där han experimenterar med studenternas reaktioner. Katoliker, judar, muslimer, buddister, ateister, testas av Azur som vill att de skall beskriva sin Gud med egna ord. ”Var inte rädd för att vara annorlunda” är Azurs budskap. Avsikten är att de närvarande skall kunna förstå varandra och inte se varandra som ”religionsfiender”. Idén är klar. Genom att förstå mångfalden kan människor börja tolerera varandra.
Kärlek och dogmatik
Shafak gör sedan det hela mera komplicerat genom att låta Peri bli förälskad i Azur. Det krånglar till romanen och framför allt Peris liv i Oxford och hennes vuxenliv i Istanbul. En förklaring till attraktionen som också drabbar professor Azur är Peris grubbel senare i livet. Hon me- nar att då vi förälskar oss gör vi den älskade till vår avgud. Hur farligt är det? frågar hon. ”Och om vi blir alltför upptända av kärlek – eller tro – handlar det inte då om dogmatik och sjuk fixering?”
Azur och hans laboratorium ger Shafak en chans att visa att människorna ofta skyller på religionen och svärtar ned den då någon eller några individer detonerar en bomb, så att säga i ”religionens namn”. Och Mona säger: ”Människor som inte vet någonting om islam generaliserar och förenklar det jag djupt tror på.”
Elif Shafak skriver således om aktuella teman. Hon gör det väl, men det är inte alltid lätt att följa hennes detaljerade resonemang där den ena åsikten med ilfart avlöser den andra. Jag kan däremot hålla med Shafak då hon (i New Statesman) säger att romanförfattare från en vacklande eller skadeskjuten demokrati som
Turkiet, Pakistan eller Nigeria inte kan unna sig lyxen att vara opolitiska. Alltfler europeiska författare kommer att börja känna lika, tror hon.
Men den som söker uttalade beskrivningar från Erdoğans Turkiet har faktiskt inte mycket att hämta i boken.