”De var inte den sortens mödrar längre”

ROMAN

●●dörte hansen Körsbärslandet Översättning av Christine Bredenkamp NONA 2016

När radiojournalisten Dörte Hansens debutroman Körsbärsträdet rullar i gång går andra världskriget mot sitt slut, och stora mängder civila flyr från Ostpreussen (nuvarande Polen) västerut. Med i flyktingkaravanen finns också Hildegard von Kamcke och hennes lilla dotter Vera – samt en yngre bror som avlider under strapatserna och begravs i ett dike.

Mor och dotter landar slutligen på den holländska landsbygden hos familjen Eckhoff, där Hildegard sin vana trogen snabbt griper tag i tyglarna och gifter sig med den från kriget hemvändande, psykiskt nedbrutne sonen i familjen. När hon efter något år försvinner med en annan man (som hon får ytterligare en dotter med) stannar Vera kvar, och tar småningom över gården.

Så går allt sin gilla gång, decennium läggs till decennium, tills Veras systerdotter Anne en dag står utanför dörren tillsammans med sin lilla son – också hon på flykt, om än inte från krig och förödelse utan från det hektiska stadslivet i Hamburgs hipsterkretsar och mannens otrohetsaffärer. Och om Vera sedan länge uppfattats som ett svårbegripligt original av byborna, blir det eckhoffska huset föremål för ännu mer förundran när också de märkliga stadsborna slagit sig ner där.

För på den nordtyska landsbygden är det synliga resultat som gäller, inte vackra visioner eller ideal. Talande är närmaste grannens reaktion då hans hustru blivit ihjälkörd av en slarvig bilist: han avgör helt krasst att Gud och hans änglar inte skött sitt jobb, och reder omedelbart ut vilket hans förhållande till denne Gud i framtiden ska vara.

”Herren ville demonstrera sin styrka, kröka en rak rygg, tvinga ned en man på knä. Så att han sedan skulle springa i kyrkan och lära sig att be. (...) Men han vägrade. Det här gick inte för sig och han hade inte en tanke på att finna sig i det. Om han hade försummat sin gård lika mycket som änglarna hade försummat hans hustru skulle den nu se ut som Vera Eckhoffs.”

vackert avsked

Körsbärslandet är en klassiskt läsvänlig berättelse, spänd över flera generationer och framförd med en torrt humoristisk underton. Och framför allt inkluderar den en rad starka relationsavsnitt, av vilka scenen då Vera till slut befriar sin adoptivfar från hans långa lidande är speciellt berörande. Hansen visar här, genom sina romanpersoners handlingar och reaktioner, att eutanasi i vissa lägen kan vara inte bara den enda mänskliga lösningen utan också ett fullödigt, vackert avsked.

Däremot hade hon gjort klokt i att tona ner raljerandet över storstadskulturen och alla – i hennes tolkning – extremt ytliga kulturintellektuella som vadar fram i den. Och då hon går så långt som till att ironisera över den alltför stora frihet man i de här kretsarna tydligen ger sina barn förlorar berättelsen sin styrfart, och fastnar i härdar av påklistrade moralkakor.

fascinerande personporträtt

Men när hon nöjer sig med att berätta via sina gestalter, och låter dem leva fritt, är det lätt att ryckas med. Då finns här ingen romantik eller känslosamhet, och personerna är kantiga och struntar i att försöka vara någon till lags. De blir tillräckligt udda och svårtillgängliga, ibland nästan omöjliga att förstå sig på, för att kännas utmanande och fascinerande.

Körsbärslandets centrala aktörer gör bara precis vad de själva vill, men under sina hårda ytor bär de också på potentiella ögonblick av ömsinthet och empati – och mot slutet spricker fasaderna delvis sönder, så att det krigstrauma som gått i arv från Hildegard till hennes döttrar friläggs. Och den som då har ett tillräckligt långt tidsperspektiv för att kunna se klart är dotterdottern Anne.

”Kvinnorna hade tvingats bli hjältar eller djur, annars skulle de aldrig ha klarat sig över isen. Hur skulle de någonsin kunna sjunga visor för barnen efter det, eller skratta tillsammans med dem? De var inte den sortens mödrar längre.”

Herren ville demonstrera sin styrka, kröka en rak rygg, tvinga ned en man på knä. Så att han sedan skulle springa i kyrkan och lära sig att be. (...) Men han vägrade. Det här gick inte för sig och han hade inte en tanke på att finna sig i det.