En varm nalle
Vi börjar med en rebus, se bilden. Björn heter AYI på turkiska. HAYIR betyder NEJ. Det är ett ord som man ska använda varsamt i den turkiska offentligheten just nu. Annars kan någon misstänka att man sprider samhällsfientlig terroristpropaganda. Det kan nämligen se ut som om man påminde om att det i folkomröstningen den 16 april handlar om att säga ”ja” eller ”nej” till en ändring av den turkiska konstitutionen. Ifall ja-sidan vinner får president Recep Tayyip Erdoğan ännu större makt. Nej-nallen sprids nu, liksom alla möjliga andra påhittiga nej-budskap, på sociala medier av oppositionella turkar.
Nobelpristagaren Orhan Pamuk fick häromveckan under en längre intervju för dagstidningen Hürriyet också frågan om hur han tänker rösta. Han sa att han tänker rösta nej. Intervjun publicerades aldrig. Hürriyets ägare är Doğan Media Group, som nyligen gav sparken åt en tv-journalist, İrfan Değirmenci efter att denne i sociala medier avslöjat att han tänker rösta ”nej till den som ser forskare, konstnärer, författare, serietecknare, studenter, arbetare, bönder, gruvarbetare, journalister och alla olydiga som sina fiender”.
Orhan Pamuk uppträder på festivalen HelsinkiLit i maj, en månad efter folkomröstningen. Han kommer att tala om sin roman från 2015, på svenska En underlig känsla, som i dagarna utkommer på finska som Kummallinen mieleni (övers. Tuula Kojo).
Före det, i början av maj, hinner hans allra senaste roman komma ut på svenska, Den rödhåriga kvinnan.
Och på tal om yttrandefrihet skall vi nu begrunda ett finskt uttryck som jag funderat på under senaste tiden. ”Puhua lämpimikseen” betyder att ”prata för att hålla sig varm”, och uttrycket har en nedlåtande ton som innebär att det handlar om munväder, tomt prat, onödigt small talk, eller lustigt nog det som på svenska heter kallprat. Det betyder alltså inte detsamma som svenskans snarlika ”tala sig varm för” – att plädera för, starkt tillråda, rekommendera. Slöseri med ett bra och associationsrikt uttryck på finska. En påminnelse om ett förlegat ideal, tigandet som garant för allvar och pratet som a priori suspekt, ett fåfängt nöje.
Men också en påminnelse om att ord alstrar ett slags energi. Vi behöver verbala utsagor som blir värmande och som därför skall formas med besinning, reflektera kring och utforska rimliga och sanningsenliga antaganden om världen. Också truismer om moral, grundlagsenlighet, anständighet, artighet, antirasism och etiska val tål att upprepas. Liturgier av olika slag är inte tomma, de finns för att påminna oss om vilka vi är och vilka vi kunde vara.
Vad jag nu här med fingrarna i nallepälsen försöker säga är att jag vill hedra min gamla vän Sunniva Drake, bibliotekschefen som i hela sitt liv varit medborgaraktivist, som varken räds värme eller kyla när hon deltar i samtal och demonstrationer, och som bland annat har gjort sina bibliotek i Esbo till platser där asylsökande får träffa vänliga frivilligarbetande finländare som undervisar dem i finska.
Jag vill också intyga min respekt för Fredrik Lång som gett svenska ord åt flyktingen som kalllar sig Omar i e-boken Flykten från Mosul, publicerad på svenska.yle. fi. Och jag beundrar juristen Sakari Timonen, som flera gånger i veckan sätter sig ner för att blogga om arbetskrafts- och näringsbyråns mobbning av arbetslösa, om asylsökandes rättigheter, om regeringens inkompetens som leder till grundlagsvidriga beslut, om de ständiga oklarheterna kring Terrafame och Trafigura, om Sannfinländarnas spektakelpolitik och alla möjliga andra gissel. Han gör det här nästan varje dag, han upprepar och förklarar. Bloggen finns på http:// blogit.image.fi/uuninpankkopoikasakutimonen/.
”Uuninpankko”, ett led i bloggens namn, betyder ugnsbänk, det varma utrymmet intill en stor ugn av den typ som fanns i gamla bondkök. ”Uuninpankkopoika” var bondesamhällets pejorativa benämning på hemmasonen, den som trivdes inne i stugvärmen och inte var företagsam nog att ta sig ut i världen. I dagens uppkopplade värld kan det här i stället syfta på en högkompetent närståendevårdare och distansarbetare.
De här människornas ord, i tal och skrift, bidrar på ett livsviktigt sätt till att hålla den demokratiska temperaturen i Finland ovanför den punkt då vi alla fryser ihjäl.
Och rita för all del också bilder och skojiga rebusar, alla ni som kan – men kom ihåg att vi än så länge har en yttrandefrihet som inte kräver hemskt invecklad kodning för att undgå censur.