Den nya kulturfinansieringens följder ärmycket oklara
Finansiering – Stämningen liknar en glad familjemiddag innan arvet skall fördelas. Det som återstår är att gå in i salongen och titta på vem som får vad, säger en person med mångårig insikt i konstförvaltning.
Det är ännu oklart hur reformen av statsandelssystemet egentligen kommer att påverka kulturfältet. Rapporten som publicerades av Jaakko Kuusistos arbetsgrupp i tisdags får mestadels beröm, men mycket ännu är oklart och de personer som HBL har talat med är huvudsakligen avvaktande.
Musikern och stadsstyrelsemedlemmen i Helsingfors, Hannu Oskala (Gröna), har hört till statsandelssystemets fränaste kritiker. Han berömmer nu texten.
– Rapporten har gett mig väldigt goda vibrationer och utgör en god grund för det fortsatta arbetet. Något av det viktigaste är att ingen finansiering i framtiden kommer att vara för evigt, utan att alla och allt med jämna mellanrum skall kunna utvärderas. Det är klart att långsiktigt högklassigt konstnärligt arbete kräver att finansieringen inte är alltför guppig. Men utmaningen blir att hitta en balans mellan den kalkylerade finansieringens förutsägbarhet och den behovsprövade finansieringens oförutsägbarhet.
Enligt forskaren Sakarias Sokka vid Kulturpolitiska forskningsinstitutet Cupore är det möjligt att man i framtiden betonar ett fördjupat samhällsförhållande mellan kulturinstitutionerna och resten av samhället och att man i högre grad försöker binda institutionerna vid allmänna kulturpolitiska målsättningar.
– Redan nu talar man om att förbättra tillgängligheten till kulturtjänster. Man talar också om att säkra den regionala tillgången till kulturtjänster, men ännu är det oklart hur man skall uppfylla målsättningarna.
Ännu är det också för tidigt att säga vilka som kan räknas som vinnare och förlorare, när spelbrickorna ännu inte fördelats.
– Klart är att man inte har velat spränga någonting i luften. Utgångspunkten har varit att det nuvarande systemet bibehålls. Det återstår att se hur man skall kunna beakta alla nya aktörers behov utan att de gamla skall behöva lida. Intressant blir också att se hurdan modell man kommer att fastna för. Modellen kommer inte att kunna kopieras som sådan, utan måste anpassas efter Finlands behov.
En person med lång erfarenhet inom kulturförvaltning liknar stämningen just nu vid en familjemiddag strax innan arvet skall fördelas. Det som återstår är att gå in i salongen och titta på vem som får vad. Djävulen bor i detaljerna, säger personen och uppmanar alla att lusläsa rapporten. Om förändringen kommer att bli verklig eller en skenmanöver återstår att se.
– Många har försökt sig på att förnya statsandelssystemet tidigare, men reformen har alltid kommit av sig. Finns det alltså politisk vilja? Sanni Grahn-Laasonen och Samlingspartiet kan ha viljan, men kan stöta på patrull i en regering med starka centerkrafter. Är det då bättre att förtvina inom det nuvarande systemet än att reformera det? undrar personen.
Enligt Svenska kulturfondens direktör Leif Jakobsson kommer fondens styrelse ännu att studera och diskutera rapporten i detalj. Men enligt Jakobsson säger fonden inte längre kategoriskt nej till att stöda statsfinansierade institutioner, speciellt inte när det gäller projektfinansiering.
– Vi ger till exempel redan ett stort stöd på 1,5 miljoner till Wasa Teater för renovering och ombyggnad. För Kulturfonden gäller det dock att se vilka specifikt finlandssvenska intressen som vi har att värna om. För närvarande kan jag inte överblicka vilka specifikt finlandssvenska svaga punkter det nya systemet har, säger Jakobsson.