Mästaren från Alkmaar
Konstrecension Det holländska måleriets guldålder på 1600-talet producerade otaliga mästare, både större och mindre. Många har med åren hamnat i Rembrandts skugga men många har också varit föremål för stimulerande återupptäckter.
KONSTUTSTäLLNING ● Caesar van Everdingen – Penselns mästare från Rembrandts tid. Konstmuseet Sinebrychoff till 14.5.2017.
I samarbete med Stedelijk Museum Alkmaar presenterar Konstmuseet Sinebrychoff Caesar vanEverdingen (1616/17–1678) som kom att bli den ledande representanten för måleriet i Alkmaar, staden i provinsen Noord-Holland där han verkade så gott som hela sitt liv med undantag av ett längre uppehåll i Haarlem. Brodern Allart van Everdingen blev för övrigt en uppskattad landskapsmålare.
Historia, myt och samtid
Caesar van Everdingen förknippas först och främst med ett klassicerande, mytologiskt och historiskt måleri men har också vunnit uppskattning för sina porträtt. Också då han verkade i Haarlem torde han från hemstaden Alkmaar ha fått många porträttuppdrag där efterfrågan var stor.
Merparten av utställningens 28 verk anländer från Alkmaar. Det är närmare hälften av de målningar av konstnären vi känner i dag. Ett raffinerat mytologiskt verk som Jupiter ochCallisto är ändå från Nationalmuseum i Stockholm. Den illustrerar en välkänd historia hämtad ur Ovidius Metamorfoser. Överguden Jupiter har fallit för den kyska Dianas favoritnymf Callisto och lyckas förklädd till Diana förföra den åtråvärda.
Ett elegant och imposant grupporträtt är Officerare och banerförare i Alkmaars gamla borgargarde som ingår i den populära holländska genre vars mest berömda representant är Rembrandts Nattvarden och som skildrar städernas skyttekårer och paramilitära garden. Caesar van Everdingen var också en av de utvalda konstnärer som fick dekorera festsalen Oranjezaal i palatset Huis ten Bosch i Haag.
Det har spekulerats i om van Everdingen han få en kortare utbildning i Utrecht och rentav fungerade som elev till Gerritsz van Bronckhorst som i sin tur var påverkad av de stora ”caravaggisterna” från Utrecht.
Sina verkningsfulla porträtt och pikanta mytologiska målningar kunde konstnären kombinera med en virtuos förmåga att förmedla känslan av materien och behandla tyger, textiler och ljusets olika schatteringar. På duken kunde han fånga sammetstygets mjukhet, pälsverkens glans och brokadernas skimmer. Det var han naturligtvis inte ensam om i Holland. Man behöver bara tänka på Jan Vermeer eller Gerard Ter Borch.
Kärleken besegrar allt
En annan mytologiskt intressant målning är den i en privatsamling förekommande Amor meden glasglob. Kärlekens unge budbärare ses med sina välkända attribut bågen och pilarna. Med sin vänstra fot skjuter han undan en dödskalle medan han i sin högra hand håller en glob. I bakgrunden har en putto bundit händerna på en smått anskrämlig äldre kvinna.
I en mer vedertagen ikonografi skulle en dödskalle och glasgloben (att förlikna vid såpbubblor) stå för förgänglighet: Dt som ofta klassificeras som ett vanitasmotiv. Homo bulla est (människan är blott en bubbla). Men van Everdingen vänder på steken ock skapar en positiv bild av kärleken som förgänglighetens besegrare. Globen är mycket solid och har ingenting av sköra såpbubblor över sig. Kvinnan i bakgrunden, en personifikation av avundsjukan, är också helt hjälplös.
Intressant nog har van Everdingen stått för en annan framställning av Amor, där han håller upp ett kort, men den känner vi endast från väggpartiet i Vermeers målning Dam som står vid en cembalo.
En smärre bomb briserade vid Sotheby’s aktion 2009 då en nyupptäckt van Everdingen bjöds ut och köptes omedelbart av Amsterdams Rijksmuseum. Ung kvinna i bredbrämad hatt är i sin färgtonalitet och i sina silverskimrande skiftningar en mästerlig lek med ljuset. Flickan kunde gott vara en personifikation av sommaren och kanske rentav en pendang till Ung kvinna värmer sinahänder vid en glödpanna, som också finns med på utställningen och är en uppenbar allegori över vintern. Hatten och korgen ger ett exotiskt drag samtidigt som den lättklädda flickan står för en sensualism som egentligen känns ännu fräschare än erotiken i konstnärens mytologiska motiv.