Västerländsk upplysning är världsproblemens lösning

● Den som inledde instabilitetens era i världen var Putin 2013, och den som skruvat upp tempot för destabiliseringen är Trump. Också Finland har vaknat upp i en osäkrare värld. Populismen får grundvalarna att vackla. Och krafterna bakom giftblandarnas och trollen är iskalla och farliga spelare.

Det lönar sig ändå att betrakta dagens kaos i ett längre historiskt perspektiv. ”Vårt lands historia är det bästa argumentet mot populismen”, säger Tysklands nya förbundspresident Frank-Walter Steinmeier.

Om liberalismen blivit nästan en synonym för sunt förnuft, är populismens grund irrationalism. På 1930-talet blev världen galen av populism och totalitarism. Nazisternas äventyrspolitik var en följd av Hitlers nationalmytiska utopi, med andra ord irrationalism. Stalinismen öste för sin del klasshatets bensin i lågorna.

Det är också intressant att jämföra vår postfaktiska era med nazisternas passionerade demagogi. I Thomas Manns Mario och trollkarlen (1930) manipulerar en taskspelare människor för att få dem att handla mot sina principer och naturliga böjelser, mot sin humanistiska läggning. I den här allegorin är fascismen taskspeleri, en melodi spelad av råttfångaren från Hameln. I förnuftets dagsljus upplöses förtrollningen, folket befrias från giftets rus.

Ännu i sitt sena verk Doktor Faustus framställer Mann sitt ungdomsideal, den romantiska tyska musiken, som en demonisk och irrationell kraft, en katarakt av känslor som förstör det tyska folket.

● I Max Frisch pjäs Biedermann och pyromanerna (1953) nästlar sig brottslingar utklädda till gårdfarihandlare in hos hyggliga medborgare och tar över deras hem. De självgoda medborgarna, oförmögna att se annat än sina egna intressen, delar själva ut tändstickor åt banditerna – när brandlarmet ljuder är det redan för sent. Bakgrunden till pjäsen är inte bara erfarenheterna av 1930-talet och andra världskriget, utan också Pragkuppen 1948, då kommunisterna tog makten.

Poeten Marina Tsvetajeva använde sagan om råttfångaren från Hameln som en satirisk bild av bolsjevikrevolutionen.

Den populistiska eran mynnade ut i året 1945, då förnuftet återstod som en enda chans att gå vidare. Förnuftets epok fortsatte efter Stalins död långt in på 2000-talet, trots att kalla kriget och Sovjetblocket bjöd på en rad blodisande incidenter.

Det land man här kan jämföra med Ryssland är Tyskland, som i dag är en stormakt återförenad med de europeiska nationernas familj. Tyskarna drömmer inte längre om att bli ett imperium, och har därigenom blommat upp till en stormakt. Tyskland kom, liksom Japan, snabbt in sammanhang där de kunde påverka internationella frågor – just för att de tog skeden i vacker hand. I Tyskland har nazismen brott blivit en del av den nationella självförståelsen. Historieförvaltningen är rentav en av de viktigaste komponenterna i Tyskland nationella berättelse.

● Ryssland däremot befinner sig fortfarande i en självkris. När Konstantin Sonin, en av landets bästa nationalekonomer, reflekterar över situationen, hänvisar han till Tredje riket som en ”tragisk krumelur i historien”. Så länge Ryssland inte kan avstå från sina inflammerade sagor och sina demoner kommer Europa inte att återvinna sin stabilitet. Men också Ryssland måste obönhörligen efter en period av revanschism återvända till den europeiska utvecklingens väg – vi får hoppas att det inte dessförinnan behöver falla i en fullt så djup grop som Tyskland gjorde. Ryssland kan finna den hållbara utvecklingens väg bara genom att överge fantasierna om sin enastående egenart och börja mäta sig mot globala upplysningsvärderingar.

Västerländsk upplysning och liberalism, skepticism och agnosticism är trots allt de enda hållbara lösningarna på världens problem.