Sportlovsminnen

Ni minns väl Pippi som ville gå i skolan för att få lov? Numera är jag avundsjuk på alla som har sportlov, för någon bättre belöning än ett sportlov efter mörka oxveckor fanns knappt när jag jobbade. Säger jag det, blir jag påmind om att jag ständigt har sportlov, men den kittlande känslan har gått förlorad.

Firade vi sportlov alls under mina första skolår då kylan smällde i knutarna? Det gjorde vi förstås, men vi utnyttjade vintern maximalt också till vardags. Det var inte så stor skillnad om det var sportlov någon vecka. Vi byggde snöfästningar och snölyktor och åkte skidor i terräng med breda träskidor. Min barndoms branta backe var säkert en stilla sluttning. Om lämplig valla saknades använde vi stearinljus. Skidorna gled då lika bra bakåt som framåt.

Vid skridskobanan nedanför kyrkan med gjutjärnstornet bolmade röken från sulfatmassafabriken. I omklädningshytten med den värmande kaminen, placerade jag skridskoklacken i sulans hålförsedda metallplatta, klädde monoskorna i Nurmisstål och spände dem med nyckeln. Med rosor på kinderna sköt jag sedan fart på skridskobanan.

Stjärnorna strålade klarast när det var rosettskrinning. Till 50talets schlagermusik gled jag in i ringen av skridskoåkare. Nummerlappen gömde jag i vanten. Att hitta mitt par var inte nödvändigt. Han kunde ju i värsta fall vara en 20årig farbror.

Visst minns jag ett sportlov på sommarvillan i fiskebyn Makholma, nära Björneborg. När frostrosor föddes på rutorna samlades byborna till skidtävling i riksskidningens anda. Bybarnen var illa rustade för vintersport. Flickorna bar klänning, men min skiddräkt var av ylletyg och hade stickad krage. Fiskarna tjärade skidorna över öppen eld och så sparkade jag in monoskon i tåjärnet och spände remmen runt hälen. De stickade vantarna som blivit tunga av ispiggar stack jag i trissorna på de långa klumpiga stavarna av bambu. Då startskottet gick hejade myndiga fiskarhustrun i förkläde och fiskare med tobaksholken hängande i mungipan på oss när vi stakade i väg på en fem kilometers slinga. Fiskarsonen spurtade ordentligt och fick klättra högst på prispallen. Som tröstepris fick jag en silversked som jag tappade.

När brasan brann i vår gula villa parkerade jordbrukaren Jussi sparkstöttingen utanför. Stampande klev han in, klädde av sig filtstöveln och kastade i väg den genom rummet.

– Elisapetti hukkas lusikan lumes, garvade han och tog fram min silversked.

Han ville väl ha en belöning som tack – ett spiritus fortisrecept, som han hoppades få mot alla odds, av min läkarfar.