Stark insats av Hakola – men finaltempot var för tufft
Längdåkning Det blev ingen medalj, men Ristomatti Hakola ler som ett Hangökex. – Det här är något att minnas som gammal gubbe, säger VM-sexan.
Hemmapublikens förväntningar var mycket lågt ställda inför VM-premiären och fristilssprinterna – men finländarna lyckades överträffa sig själva och vara som bäst när det gällde som mest. Tre av finländarna var bland de tio bästa i tidskvalet och Ristomatti Hakola tog sig ända till final.
– Det blir fint att kolla Youtubevideon och se vilka killar där var bredvid. Det är något att minnas som gammal gubbe, säger Hakola med sitt breda leende. Men du kan väl inte vara nöjd ännu? – Nej, såklart inte. Det här är bara början. Det är väl klassisk stil i Pyeongchang nästa år? Då är det bara att börja träna för OS.
Pellegrino, Northug, Ustiugov – det var hårda killar i finalen. Ingen skam att bli sist där – fast det en stund såg ut som att Hakola skulle bräda självaste Northug, regerande världsmästare i kampen om femte plats.
– Jag körde för fullt till slut. Kunde ju inte ge upp inför hemmapubliken. Men jag var så full av mjölksyra att jag nästan gick omkull där.
På tal om att gå omkull, i ett skede av vintern ramlade Hakola omkull i fem tävlingar i följd. Förmodligen något slags världsrekord. Du täcktes inte falla inför hemmapubliken? – Nädå, jag har gått igenom den här banan så många gånger att det skulle ha varit ett grymt öde att falla omkull. Men så var det också så långsamt före att man bara inte kunde falla omkull, säger Hakola och blir lite allvarlig när han begrundar vinternas många vurpor.
– Jag har fallit tillräckligt för den här säsongen.
Hakola kunde faktiskt sprintbanan som sin egen ficka och taktikerade slugt tillsammans med Martti Jylhä. Eller slugt och slugt: de låg i täten och drog tillsammans för att hålla kommandot över sina heat. I kvartsfinalen lyckades taktiken: i semifinalen var det bara Hakola som räckte till.
– Vi kom överens om vår takt redan i VM-genrepet i Otepää. Vi har båda kapacitet att köra hårt, men är inte så snabba på upploppet, säger Jylhä som efter fenomenala fjärde plats i tidskvalet var sjua i slutresultaten. – Min bästa sprint i vinter. Den sista uppförsbacken visade sig vara avgörande, precis som finländarna räknat med. Det gällde att ha bra position inför den sista utförsbacken före upploppet.
– Under hela vintern har vi betonat att om man är etta eller tvåa inför sista utförsbacken är det lätt att gå i mål, säger Hakola.
I finalheatet hade Hakola inte längre sin brottskumpan som flankstöd. Där hade han inte längre krutet som krävdes.
– Jag ville gå upp i täten också i finalheatet, men det fanns inte en chans, säger Hakola.
– Det är bara att träna. Om jag inte trodde på att det går att vinna över dem någon gång skulle det vara onödigt att träna.