Syriska flickor gifts bort som andrafruar i Turkiet
Unga kvinnor säljs som hustrur för en tusenlapp
Syriska familjer gifter bort sina döttrar i Turkiet. De giftaslystna männen har ofta redan en fru och därför blir de unga syriska flickorna andrafruar. Kvinnohandeln är ett sätt för familjerna att försörja sig och ett försök att ge sina döttrar ett bättre liv. Men solskenshistorierna lyser med sin frånvaro.
– Här har vi inget att leva av. Jag tänkte att det enda jag kan göra är att gifta bort min flicka, säger Abir, mamma till en av dem som blivit andrafruar i Turkiet.
Hour blev varken glad eller ledsen när hon fick veta att hon skulle gifta sig.
– Det var inte ett sådant bröllop, säger hennes mamma Abir.
– Nej, inget bröllop som man tänker sig med vit klänning och så, säger Hour. Jag var helt klädd i svart.
De två syriska kvinnorna sitter i soffan i en lägenhet i den turkiska gränsstaden anliurfa och tänker tillbaka på den där dagen när Hour gifte sig. Det var morgon när friaren kom. Sju timmar senare skrev de under vigselbeviset och redan nästa dag var Hour på väg till sin nye man – en man som redan hade en fru. Det var Abir som fattade beslutet.
– Syrien kan vi inte återvända till och här har vi inget att leva av. Jag tänkte att det enda jag kan göra är att gifta bort min flicka. Vi trodde att vi skulle kunna börja om på nytt och leva ett tryggt och enkelt liv. Men så blev det inte.
Hour är en av många unga syriska kvinnor i Turkiet som blivit en andrafru. I byar och städer längs med den syriska gränsen gifter föräldrar bort sina barn – till män som sedan tidigare är gifta. Månggifte har varit förbjudet i Turkiet i snart hundra år, men med vigslar som inte erkänns av den turkiska staten har förbudet länge kringgåtts. Och kriget i Syrien har fått äktenskapsmarknaden att växa.
Det märks inte minst på platser som Sanliurfa. Staden, belägen drygt fyra mil från den turkisk-syriska gränsen, har expanderat med en tredjedel sedan kriget i Syrien inleddes. De gamla handelskvarteren i stadens äldsta delar, en gång fyllda av köpmän, är nu hem för många av stadens syriska flyktingar. I ett av husen intill de stenvalvsförsedda gatorna bor abo Hanin och hans hustru Zahra. Deras innergård är sällan tom. Här slår de sig ned – grannarna, vännerna och så de turkiska friarna.
– Om de kommer i gryningen ser jag till att de är gifta innan solnedgången, säger mannen som enligt egen utsaga gjort sig känd som en av Sanliurfas snabbaste och mest pålitliga äktenskapsförmedlare.
Det hela började med hans fyra egna vackra döttrar. Så fort familjen flyttat in började det knacka på dörren.
– De var så många, de bara fortsatte att komma. Alla ville de gifta sig med våra döttrar, berättar Zahra.
Till slut sa de ja. Men med döttrarna borta från huset tog inte strömmen av friare slut. Abo Hanin bestämde sig för att försöka hitta fruar också till de andra.
– De turkiska männen kommer hit och berättar vad de vill ha och frågar om abo Hanin inte känner någon som skulle passa. Och så letar vi bland våra släktingar och vänner, berättar Zahra.
Vännerna och släktingarna bor, liksom de allra flesta syriska flyktingar i Turkiet, utanför de officiella flyktinglägren och saknar tillgång till den grundläggande hjälp som finns i lägren.
– De kom som vi utan någonting. Att deras döttrar gifter sig kanske
kan hjälpa några att komma ur den situation de befinner sig i, säger abo Hanin.
För egen del är de besvikna på vad döttrarnas giftermål har resulterat i. Fyra år senare är det lite i deras tillvaro som har förändrats; abo Hanin lider av samma njurproblem, hans hustru är lika mager, de yngsta döttrarna har inte råd med biljetter till skolbussen och stengolvet är fortfarande sprucket. Men, säger abo Hanin:
– Kanske kan det finnas andra familjer som har mer tur.
Några gator bort bor hans syster Bedra. Hon tar upp sin mobiltelefon och visar bilder på sina döttrar – alla andrafruar till turkiska män. Kvar i det nedgångna stenhuset är yngsta dottern Khaluda, elva år.
– Om ett par år ska jag gifta bort henne också. Vad har jag för annat alternativ? säger Bedra.
Liksom Khaluda är många av andrafruarna barn, berättar den syriska aktivisten Nour Burhan. På hennes vardagsrumsbord i Gaziantep ligger några broschyrer utspridda. Framsidan pryds av en teckning av en flicka i alltför stora skor.
– Det är en symbol för att hon gör något hon inte är mogen för, säger hon. Vi måste få föräldrarna att förstå att de förstör flickornas framtid och, inte som de tror, räddar den.
För några år sedan insåg hon och organisationen hon jobbar för, Centre for Civil Society and Democracy, att många syriska familjer inte visste vad som skulle hända när de gifte bort sina döttrar. Så Nour och hennes kollegor delade ut broschyrerna. Gick från dörr till dörr.
– Många familjer ändrade sig och ville inte längre gifta bort sina döttrar när de förstod att de inte får några som helst rättigheter i samband med giftermålet, berättar Nour Burhan.
Jurister, myndighetspersoner, religiösa ledare, medier, turkiska och syriska frivilligorganisationer har alla gjort försök att informera syriska flyktingar att äktenskap som andrafruar inte är giltiga i Turkiet. Men det räcker inte att de vet menar Nour Burhan. Familjerna måste också ha möjlighet att välja något annat:
– Familjerna gifter bort sina döttrar för att de inte själva kan ge dem mat och utbildning och tror att äktenskap ska ge dem ett bättre liv. De måste känna att de kan ta hand om dem. Då kommer de inte att gifta bort dem på det här sättet.
Att människor inte får sina behov tillfredsställda leder alltid till olika former av exploatering, säger den brittiska forskaren Patricia Hynes på telefon från Luton. Hon har ägnat de senaste tolv åren åt att studera människohandel med barn på flykt. Exploatering har hon hittat i allt från flyktingläger i Kambodja till hushåll i Storbritannien där flyktingbarn utnyttjas som sexarbetare, tjänstefolk och billig fabriksarbetskraft. Tillvägagångssätten skiljer sig åt, säger hon, men den grundläggande mekanismen är alltid densamma:
– Var du än är kommer du att behöva göra något för att överleva om du inte får dina behov tillfredsställda och det kommer alltid att finnas människor redo att utnyttja det.
I Sanliurfa ångrar Abir beslutet att gifta bort sin dotter. Det gjorde hon redan den tredje dagen när telefonsamtalet från Hour kom.
– Hon sa: Mamma jag har det inte bra.
Dagarna i det nya hemmet följde ett väl inrutat mönster. Klockan fem lagade hon frukost, klockan ett var det dags för lunch och till klockan åtta skulle middagen stå klar. Sedan kom nätterna. Hennes moster hade förberett henne på vad som skulle hända.
– Hon sa att han skulle hoppa på mig och så blev det. Han bara hoppade på mig, helt utan förberedelser. Det var samma smärta varje dag. Det var det han hade mig till. Det och att vara hans tjänsteflicka.
En spark betydde ett glas vatten, ett slag att han ville ha mat.
Hour stod ut. I fyrtio dagar. Sedan gick det inte längre. Hon höjer handen för att visa det som blev det sista slaget, en knytnäve i ansiktet. Hon ställde sig i dörröppningen och tog av sig guldarmbanden ett efter ett.
– Jag gav dem till honom och sa ta dem, jag vill varken ha dem eller dig.
Guldet hade hon fått när de gifte sig. Det och tiotusen turkiska lira, motsvarande omkring 3000 euro som gick till hennes mamma Abir. Abir gav tillbaka alltihop.
– Jag ville inte ha hans smutsiga pengar. När vi gifte bort Hour var det inte det vi sökte utan trygghet och stabilitet, en framtid för oss som syrier i Turkiet, säger Abir.
Som fru till en man från Turkiet måste hennes dotter få vissa rättigheter. Det var Abir övertygad om när hon fattade beslutet. I stället lämnade Hour sin make utan någonting. Ingenting förutom det hon bar på i magen. På golvet nedanför hennes ben leker nu fyra månader gamla Mediha. Ett barn som officiellt inte finns. Eftersom äktenskapet med en andrafru inte erkänns enligt turkisk lag, kan barn födda inom det inte registreras.
Abir viftar med den handskrivna lapp hennes dotter fick som vigselbevis.
– Det här kan man slänga i sjön, det är ett tomt papper som inte ger henne några rättigheter alls.
Att pappret var värdelöst och äktenskapet ogiltigt upptäckte hon först när hon klev in på Muhannad alRais kontor i centrala Sanliurfa. Den syriske advokaten gör en uppgiven gest bakom sitt skrivbord.
– Jag var tvungen att ge henne samma svar som alltid. Att det inte finns någonting vi kan göra. Det är inte tillåtet att ha mer än en fru enligt turkisk lag.
– Många av de som kommit till oss har övergivits inom loppet av några veckor eller månader, ofta då de blivit gravida, berättar Muhannad al-Rais.
I bästa fall kan han hjälpa dem att få sina barn registrerade. Men kvinnorna som söker sig till advokatkontoret kräver ofta mer än så. Månggifte är straffbart i Turkiet, men advokaten börjar räkna på sina fingrar när han får frågan hur många som dömts och sänker sedan snabbt handen igen. Han känner inte till någon.
Andrafruar är långtifrån ett nytt fenomen i Turkiet. En studie från Hacettepe universitetet i Ankara uppskattade antalet till minst 180 000 redan innan den syriska
Vilka alternativ har jag? Bedra, som har gift bort tre av sina fyra döttrar
flyktingkrisen var ett faktum. Men sedan de syriska flyktingarna började bosätta sig i Turkiet har brudpriserna gått ned, säger Muhannad al-Rais. Det gör att fler fått råd att gifta sig.
– En syrisk brud kan man nu få för mellan 1 000 och 1 800 dollar (motsvarande mellan 700 och 1 400 euro).
ibrahim hade aldrig tänkt gifta sig
igen. Men så träffade han Hasna. För några månader sedan klev hon in i hans butik när hon letade efter ett sjukhus till sin son som skadats i en av den syriska regimens bombräder.
– Hennes fotsulor var alldeles söndertrasade, minns Ibrahim. Jag kunde inte annat än hjälpa henne.
Hjälpen tog formen av ett äktenskap. Två trappor upp jämför Hasna arrangemanget med det som hade varit alternativet.
– Det är bättre än att stanna på gatan, säger hon. Min son behövde vård och jag är helt ensam här. Det var på honom jag tänkte när jag fattade beslutet.
Hasna sitter uppkrupen på en madrass intill ena väggen i sitt rum och nästan viskar fram orden. Ibrahims hus i utkanterna av Sanliurfa är tre våningar högt. På den första våningen bor hans svägerska, på den andra hans turkiska fru, på den tredje hans syriska.
– Jag behandlar dem rättvist, jag sover hos dem varannan natt.
abir berättar att Hour var sjuk och mådde psykiskt mycket dåligt när hon kom tillbaka från sin man.
– Jag tog henne till läkare, men jag lyckades inte få henne tillbaka som hon var.
Kroppen läkte, men tankarna på det som hänt fick hon inte ur huvudet så Hour bestämde sig för att resa bort. Gravid i andra månaden begav hon sig till det alternativ som fanns, Syrien. När hon kom tillbaka födde hon Mediha, eller mishmish, aprikos, som kvinnorna kallar henne. Maken ville aldrig ha barnet. Han tog med henne till flera kliniker för att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Nu kastar hon beundrande blickar på dottern som leker med sin mormor på vardagsrumsgolvet.
– Jag tror ändå att det var någon mening med alltihop, säger hon. Hade jag inte gått igenom de här svårigheterna hade jag aldrig fått henne.
När hon tänker på framtiden funderar hon på hur hon ska hitta en ny man. En som inte redan är gift.
❞ Syriska familjer i Turkiet måste få andra alternativ än att gifta bort sina barn.
nour Burhan
syrisk aktivist