Politiskt dödläge får extremismen att gro i Thailand
I Thailand radikaliseras nu muslimska separatister då fredssamtalen för att lösa den blodiga konflikten stampar på stället. Bombattackerna i höstas kan ha varit en indikation på att värre tider väntar, men den thailändska regeringen gör allt för att lägga
Begravningen utanför den thailändska staden Pattani är välbesökt och blomkransarna många. Änkemannen håller ihop. Han står upp, talar med arméöversten. Av andra anhöriga krävs inga liknande insatser. Tårar rinner. Händer hålls. Tomma blickar, få ord. Tempelgården skållas, ingen skugga. En tonårspojke börjar vråla och sparka upp damm. I kistan ligger hans moster och hennes nio månader gamla foster. Mör dade dagen innan, bara för att de var buddister.
Konflikten i södra Thailand har nu brunnit i tretton år. Folk dör var och varannan dag. Ingen annan sydostasiatisk oroshärd kommer i närheten. Och tecknen visar snarast att det är på väg att bli sämre. Ändå väcker frågan föga uppmärksamhet i väst. Dels för att Bangkok vill ha det så, dels för att endast en västerlänning dött.
Men oron gror. I augusti ägde attacker rum över stora delar av landet. Många frågar sig om Thailand går en generation av extremister till mötes.
Vid en moské i en liten skogsby står ett åttiotal unga vuxna samlade i cirkel. De sjunger och klappar varandras händer i takt. Samtidigt rullar en bil med thailändska paramilitärer förbi. Området är omstritt. Myndigheterna hävdar att moskéns skola, Jihad Witaya, utbildade terrorister och stängde den i december 2015. Skolans supportrar, likt dessa universitetsstudenter, menar i stället att det är en viktig institution för att upprätthålla det lokala språket och identiteten.
– Regeringen gör det omöjligt för oss att bevara vår kultur, säger läraren Balyan bin Abdullah.
Regeringens insats beror på att Balyans pappa, som grundade skolan, är en av ledarna för den tongivande rebellgruppen BRN. Men Balyan säger att de inte har haft någon kontakt sedan 2005, då pappan flydde till Malaysia.
– Förtrycket leder till våld. Om Thailand vill lösa problemen måste de ge oss mer självbestämmande.
”Andra klassens medborgare”
Den malajiska befolkningen i de thailändska provinserna Yala, Narathiwat och Pattani är van vid viss autonomi. Under nästan 400 år ha de de ett eget sultanat, Patani, vilket även inkluderade norra Malaysia. Inflytandet från Siam var stort, men på 1930talet förvandlades det till direkt förtryck. Siam blev då nationalstaten Thailand och alla etniska olikheter skulle utplånas. Patanimalajerna tvingades ge upp sin form av byråkrati, rättssystem och språk. Än i dag skaver det.
– Vi koloniserades av thailändarna och blev andra klassens medborgare, säger Arief Mukhtar, en medlem av separatistfraktionen PULOMKB:s högsta råd.
Mukhtars grupp är en av de äldsta och deltar i de fredssamtal som pågår med militärregeringen. Men både PULO och samtalen är relativt irrelevanta i dag. Bangkok är ointresserat av all form av kompromiss. Och det är yngre kombattanter, vilka inte deltar i samtalen, som sätter agendan. RKK, en väpnad gren av BRN, har tagit på sig de spridda attackerna i augusti. De har även skapat län
kar med utländska terrorister. I februari arresterades sex misstänkta medlemmar av IS på den malaysiska sidan gränsen. En av dem var thailändare.
– Det är väldigt troligt att en del fraktioner kommer att influeras allt djupare av global jihad och att de kommer att slå till utanför södern, säger Rohan Gunaratna, professor på S. Rajaratnam-högskolan för säkerhetsstudier i Singapore.
Tröttnat på dödläget
Glidningen har minimalt stöd bland befolkningen. Islam här är väsensskilt från våldsförespråkande fundamentalism. Brutala attacker på civila leder vanligtvis till minskad support. Men unga rebeller har tröttnat på dödläget, säger Zachary Abuza, professor i sydostasiatiska säkerhetsfrågor på National War College i Washington DC.
– Det finns ingen politisk vilja att lösa konflikten. Bangkok är endast
intresserat av total kapitulation, inte av att till exempel göra malajiska till ett officiellt språk, låta malajer bli tjänstemän eller införa shariadomstolar.
Internationell inblandning skulle kanske kunna dyrka upp konflikten, men det är det sista Thailand vill. All uppmärksamhet hotar att skrämma bort turister.
Somliga hoppas på Thailands nya kung. Han har visat sig betydligt vänligare inställd till södern än hans mamma och den inflytelserika före detta ledaren för hovrådet, Prem Tinsulanonda, vilka eggade på det nationalistiska programmet. Men det är oklart hur mycket han kommer att blanda sig i landets politik. Uppförsbacken är dessutom brant.
Misstro och oro präglar livet i de tre sydliga provinserna. Attacker sker i stort sett varje dag. Ofta mot lärare och munkar, som därför nu eskorteras av soldater och beväpnade volontärer. Muslimer stoppas och inspekteras extra noga i de många vägspärrarna. Aktivister övervakas och arresteras. Somliga har till och med torterats. Tuwaedaneya Tuwaemaegae, ordförande för en organisation som jobbar för fredlig diskussion – Lempar – berättar hur ett hundratal soldater släpade i väg fyra av hans vänner från en sovsal.
– I nio dagar höll de dem i ett militärläger och gav dem elchocker. Jag förstår de som tar till vapen. De känner att ingen lyssnar.