Kan vi motverka lidande genom att döda patienten?

Riksdagen kommer denna vecka att ta ställning till ett medborgarinitiativ kring att legalisera eutanasi. Jag vill mana till eftertanke. Rent intuitivt kanske många människor håller med. Målar vi upp ett tillräckligt sataniskt brott eller förfärligt lidande är jag övertygad om att de flesta kan tänka sig såväl dödsstraff som aktiv eutanasi. Men att samhället skulle ge människor rätten att döda andra inrymmer stora etiska, juridiska och moraliska problem.

Att döda en annan människa måste alltid vara ett dilemma och ett brott. Legitimeras rätten att döda förflyttas en gräns. Berövande av ett liv skulle kanske följa strikta kriterier, en noggrann algoritm? Men kriterier förändras, med sofistikerade resonemang förskjuts gränser, variabler som ekonomi och vårdutbud kan vägas in. Vad får livet kosta? Ett livsberövande måste alltid vara en etisk och moralisk konflikt. Legitimeras livsberövandet av samhället upphör det i viss mån att vara ett dilemma.

Nyligen refererades en intressant studie i tidningen Dagens Medicin. Man jämförde en grupp människor som till följd av nackskada hade drabbats av förlamning från halsen och neråt. Efter fyra år uppfattade sig de totalförlamade i stort sett lika lyckliga som jämförelsegruppen. I dokumentärfilmen ”Mitt liv som grönsak” visad i SVT berättar danske Birger Bergmann, sjuk i ALS sedan 16 år och respiratorberoende sedan tolv år om sitt liv. Han kan endast kommunicera genom ögonrörelser, alla övriga muskler är förlamade. ”Jag glädjer mig över att finnas till”, säger han.

Inställningen till eutanasi handlar om rädslor, rädsla för det okända, rädsla för lidandet. Jag är övertygad om att de flesta friska tror sig föredra döden framför totalförlamning, dövblindhet eller smärtsam obotlig cancer. Denna rädsla är förståelig, men vi vet väldigt lite om upplevelsen av något innan vi är där.

I medborgarinitiativet föreslås att eutanasi skall kunna beviljas vid en obotligt framskridande sjukdom med kort kvarvarande levnadstid. Två tredjedelar av världens befolkning dör i obotliga framskridande sjukdomar. 7,6 procent av dem som dör i cancer i Nederländerna dör inte av cancern utan dödas i aktiv eutanasi.

Av dem som i Belgien medges eutanasi dödas 15 procent trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. Siffran är stigande. I Nederländerna och Belgien är i dag eutanasi möjlig vid såväl svår depressiv sjukdom som senildemens. Sedan 2014 innefattas i Belgien

Terminalvård och palliativ vård handlar inte bara om smärtlindring utan också om mänsklig värme och omvårdnad.

även svårt sjuka barn i lagen om eutanasi.

Överläkarna vid Helsingfors och Tammerfors universitetssjukhus palliativa enheter skriver i Helsingin Sanomat (18.2): ”Innan vi har en lag som garanterar en god palliativ sjukvård tillgänglig för alla är frågan inte aktuell.”

Även om döden tveklöst ibland kan befria patienten från ett svårt lidande och där onödig livsuppehållande behandling inte skall sättas in så är det något helt annat att aktivt döda patienter. Vi har i dag ytterst effektiv smärtlindring, i extrema fall kan så kallad terminal sedering tillgripas. Patienten sövs och avlider så i sin sjukdom.

Terminalvård och palliativ vård handlar inte bara om smärtlindring utan också om mänsklig värme och omvårdnad, om att få hjälp med basala kroppsfunktioner, om att få känna sig ren och snygg. Jag har arbetat som läkare i trettio år inom allt ifrån långvård till barncancervård. Under dessa år har jag aldrig upplevt att avsaknaden av möjlighet att ta livet av patienter varit en brist inom sjukvården, men däremot att den palliativa vården kan förbättras.

Frågan om eutanasi handlar om etik, livs- och samhällssyn. Samhället skall inte sanktionera ett aktivt dödande som bot mot lidande.