Romantiserad asfaltöken eller urban innerstad?

För knappt två veckor sedan publicerades resultaten av en arkitekttävling som hållits för Garden Helsinki i Tölö – ett privatfinansierat projekt vid Nordenskiöldsgatan som inkluderar en ny arena, hotell, restauranger, butiker och bostäder. Teamet bakom vinnarkonceptet ”Skrinnari” hade dock fräckheten att tänka stort och modernt, vilket ledde till att tre professorer i en artikel i Helsingin Sanomat (15.2) sågade projektet totalt.

Klagovisan var densamma som alltid: inget fel med bygget i sig, men det är för stort, för högt, för radikalt och på fel ställe. De argument som lades fram av personerna i fråga skulle vara närmast komiska om de inte kom från ett så auktoritativt håll. Risken finns att staden tar till sig av kritiken och omarbetar förslaget till några mysiga höghus i betong.

I artikeln hävdar Trevor Harris, professor i stadsplanering vid Aalto-universitetet, att Olympiastadions omgivning kan betraktas som nationallandskap och får stöd av arkitekturkritiker Harri Hautajärvi som är inne på samma linje. Arkitekt Juha Ilonen påpekar att stället helt enkelt är totalt fel. Projektet förstör det unika dallandskapet och blockerar hela Centralparken samtidigt som Olympiastadions position i stadsbilden hotas.

Exakt hur ett område som domineras av massiva parkeringsplatser kan definieras som nationallandskap – ett begrepp som i sig är problematiskt – förblir oförklarat. Förutom asfalt avgränsas området i norr av förortsarkitektur, sjukhusbyggnader och ödemark. I dessa trakter börjar även Centralparken som till ytan är över dubbelt så stor som kusinen i New York. Hur en enda byggnad kan blockera allt detta förblir en gåta.

Sedan har vi stadion själv som är den enda konstruktionen av värde i området, och vars existens enligt kritikerna nu står hotad. Det finns i sig inget som stipulerar att Olympiastadion måste stå i fokus för all framtid, men även om detta skulle vara fallet är det svårt att se hur ett 72 meter högt torn plötsligt skulle försvinna ur stadsbilden. Från toppen av tornet, eller toppen av det framtida Garden Helsinki kanske man till och med kunde urskilja det dallandskap professorerna talar om.

Hur ett område som domineras av massiva parkeringsplatser kan definieras som nationallandskap förblir oförklarat.

Inte nog med detta. Harris och Ilonen ifrågasätter huruvida bostäder alls platsar i området. I de nya planerna ingår bostäder för 1 200 människor vilket är mycket välkommet i en stad som dras med akut bostadsbrist. Det är ofattbart att två sakkunniga ens föreslår att ett stort asfalterat område i en av Helsingfors mest urbana och tätbebyggda stadsdelar fridlyses från bostäder. Tvärtom borde det gamla Tölö utvidgas i form av kvartersbygge både mot Nordenskiöldsgatans vindpinade omgivning och mot parkeringsfälten söder om Olympiastadion.

Då det gäller stadsplanering har vi nått ett läge där Helsingfors byråkrater och politiker är radikalare och mera frisinnade än universitetsprofessorer. Jag hoppas de förstnämnda håller fast vid sin vision.