Kalevalaoperan har vaknat ur sin törnrosasömn
Urpremiären på Die Kalewainen in Pochjola blev en veritabel framgång 127 år efter verkets uppkomst.
●●Die Kalewainen in Pochjola
Musik Karl Müller-Berghaus. Libretto F. W. O. Sprengler. Regi Tiina Puumalainen, scenografi Teppo Järvinen, koreografi Osku Heiskanen, ljus Teemu Nurmelin, kostymer Pirjo Liiri-Majava. I rollerna: Petri Lindroos, Tommi Hakala, Christian Juslin, Anna Danik, Johanna Rusanen-Kartano, Kaisa Ranta, Petter Andersson. Åbo filharmoniska orkester, Chorus Cathedralis Aboensis, Laulun Ystävät, dir. Leif Segerstam. Urpremiär på Logomo 28.2.
Det speciella med förverkligandet av Karl Müller-Berghaus opera Die Kalewainen in Pochjola har varit projektets särart och magnitud: 127 år hann operan ligga ouppförd i skrivbordslådan (om man bortser från ett framförande av andra akten 1890). Inför uruppförandet i år har femhundratusen toner renskrivits, av vilka 140 har varit tydliga fel som korrigerats. Samtidigt har man gett ut en programbok på 240 sidor med texter på fyra språk. Säg mig, hur ofta händer det?
Med en så påkostad satsning och så uppskruvade förväntningar var det föga överraskande att den tidigare i stort sett bortglömda Kalevalaoperan fick ett så pass varmt mottagande efter urpremiären på Logomo i Åbo i tisdags.
Mycket väsen för ingenting? Inte riktigt. Snarare då mycket väsen för någonting.
Fetisch för folklore
Karl Müller-Berghaus (1829–1907) verkade vid tiden för operans uppkomst som dirigent för musikaliska sällskapet i Åbo – sejouren varade från 1886 till 1895 – och under tiden utvecklade han helt uppenbart en förkärlek för finska folkvisor. I tider av nationalistisk upphetsning skrev Müller-Berghaus uppemot tjugo arrangemang av finska folkvisor, av vilka en handfull kom med i ope- ran (även om de flyger rätt obemärkta förbi). Varifrån Müller-Berghaus fick sin fetisch för finsk folklore är en gåta.
Men varför glömdes Kalevalaoperan bort? Det handlar inte om att ingen skulle ha känt till den. Precis som österrikiska, sedermera hitadopterade musikvetaren Elke Albrecht konstaterar i den digra programboken, skickade Müller-Berghaus det tryckta partituret till ett tiotal operahus utan att någon nappade. De mest långtgående planerna hade man för en uppsättning i Hamburg 1892, men en koleraepidemi gjorde att planerna gick i stöpet.
En trolig orsak är att operan – trots att det tyska språket och den mytologiska tematiken borde ha rimmat med Zeitgeist – inte platsade någon annanstans än i Finland. Tydligen krävdes det en kombination av ett operagalet (och självupptaget?) folk och en outtröttlig österrikisk musikforskare för att få till stånd den urpremiär som man begick i tisdags. Med facit på hand kan man säga att Müller-Berghaus gjorde klokt i att lämna partituret i Finland, när han själv drog vidare mot kontinenten under 1800-talets sista år.
Personligen är jag benägen att söka orsakerna till den magra historiska framgången också i handlingen. För trots att Kalevala borde erbjuda hur många läskiga historier som helst är den här versionen snäll, alltför snäll.
Tänk vilken besvikelse! I stället för blod, sex och död på scenen, får man bara lite skrap på ytan. Den stora striden, när alla från Kalevala för-