HBL-serie, del 10: Superlagen snart 300 år
Historia I 1734 års lag stadgas: ”Kommer någon drucken i Kyrkio, eller ther Gudstienst hålles, eller eljest giör ther oliud och förargelse; böte tiugu fem daler”. Och vad är det för speciellt med det? Jo, lagen gäller fortfarande i både Finland och Sverig
Sedan 1734 har våra liv styrts av en och samma lagsamling, från straffskalor för den som svär i kyrkan till straffskalor för den som kör bil onykter. Lagen som då trädde i kraft krävde en hel del filande – det tog 48 år innan formuleringarna satt som de skulle.
Att skriva en lag som skulle bli i kraft i 300 år, och kanske ytterligare på obestämd tid in i framtiden, var ett styvt arbete. I 48 år filade man på formuleringarna innan allt var klart och lagen kunde godkännas 1734 för att träda i kraft 1736.
Under medeltiden följde man i Sverige olika lagar i olika delar av landet. När Sverige började formas till ett enhetligt rike behövdes gemensam lagstiftning och tillämpning. De första riksomfattande lagarna var Magnus Erikssons landslag och Magnus Erikssons stadslag från 1350.
I de erikssonska lagarna ingick begreppet ”eriksgata”, en nyvald kung bör resa runt i riket och presentera sig. Den paragrafen återupplivades av president Martti Ahtisaari 1994 då han införde sina landskapsbesök.
Kristofer av Bayern, som regerade över Sverige, Norge och Danmark på den tid länderna var förenade i Kalmarunionen, förnyade lagen 1442 med ett lagpaket som kallades Kristofers landslag. Tiden gick och samhället förändrades. Till en del kunde nya föreskrifter för hur lagarna skulle tillämpas komplettera den ålderdomliga lagsamlingen. Men ju längre tolkningen drev från den ursprungliga lagtexten desto större blev problemen och variationerna.
Man insåg att en ny lag behövdes och 1686 gav kung Karl XI order om att lagarna skulle skrivas om. Ingen kunde ana hur stort arbete som förestod, men efter 48 år var den nya lagen klar så att den 1734 kunde godkännas av riksdagen.
Att det tog så länge berodde på att Sverige hade väldigt många krig att utkämpa så att lagstiftandet hamnade i bakgrunden. Bland annat var den krigstokige Karl XII kung under en stor del av den här tiden och vistades mest utomlands i väntan på nästa slag. Efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709 gömde sig Karl XII i fem år i Bender som ligger i dagens Ukraina, men på den tiden tillhörde Turkiet.
Från Bender var det svårt att dirigera arbetet med de nya lagarna, knappast engagerade sig heller Karl XII i frågan. Efter att ha förlorat hela sin armé hade han annat att tänka på.
Nio balkar
När lagen godkändes 1734 stadfästes den två år senare av kungen och trädde i kraft den första september 1736. Formellt är det fortfarande den lag som gäller i Sverige och Finland,
även om det mesta skrivits om under åren.
Indelningen av lagen i balkar efter olika rättsområden var ett arv från Sveriges medeltida lagar. Systemet kvarhölls 1734 och har beva rats till våra dagar. Även om en del uråldriga paragrafer lever kvar i lagarna så är det mesta omskrivet och moderniserat. Och det kan vi vara glada för. Några exempel från missgärningsbalken 1734:
Swär öfwermage (omyndig); then skal af föräldrarna eller husbondan med ris agas, efter som åldren och
wanarten är til. Sker thet oftare; sättes i stocken wid Kyrkiodören. Försumma föräldrar at aga sina barn för swordom; böte fem daler. (kapitel III, paragraf II). Ett annat exempel: Hugger man annan i ansichte, eller hals; eller hugger af eller förderfwar näso, öra, hand, arm, eller fot; eller
slår ut öga; så at han theraf lyte får: böte i lytesbot femtijo daler, och för såramålet tretijo daler. Warda flere lemmar, än en, afhuggne eller förderfwade; böte för hwarthera både lytes och sårabot, som sagdt är. Lytesbot niute målsäganden enskilt, och såraböterne gånge til treskiftes; the skola sidst uttagas. (Kapitel XXXIV, paragraf I) Ett exempel ur straffbalken: Med spö straffes man, och qwinna med ris. Ej må man straffas med flera, än fyratijo par spö, och ej qwinna med flera, än tretijo par ris. Å landet och i staden förrätte then straffet med spö och ris, som thertil förordnad är. (Kapitel V, paragraf II).
Utkom på finska
I den östra riksdelen (Finland) insåg man behovet av att den nya lagboken också fanns på finska. Översättningen utfördes snabbt av länssekreterare Samuel Forseen som var klar redan 1738. Sedan uppstod problem. Översättningen måste godkännas av Åbo hovrätt, ansåg kungen. Men Åbo hovrätt hade inte tid med sådana trivialiteter.
Efter femton år måste hovrätten medge att man inte ens tittat på manuskriptet, och inte skulle ha tid med saken i framtiden heller. Problemet var sannolikt att den finska översättningen var på finska. En granskning förutsatte att granskarna behärskade språket.
För att lösa dilemmat föreslog hovrätten att manuskriptet kunde utges av en privat person och utnyttjas som inofficiellt stöd för domstolarna. Officiellt skulle också i fortsättningen bara den svenska originaltexten tillämpas.
Tjugotre år efter att lagen trädde i kraft utkom så äntligen den finska upplagan Ruotzin Waldacunnan Laki Hywäxi luettu ja wastan otettu Herrain Päiwillä Wuonna 1734.
Samuel Forseen blev inte gladare för det. Han hann dö innan den finska lagsamlingen utkom och fick aldrig betalt för översättningen.
Och till slut några fler sedelärande paragrafer ur missgärningsbalken:
”Lägrar ogift man ogift qwinno; böte mannen tijo daler, och qwinnan fem. Sker thet annan gång; böte dubbelt, och tridie gången tredubbelt. Förser sig någor thermed fierde gången, eller flera; böte för hwarje gång, han åttatijo daler, och hon fyratijo daler. (Kapitel LIII, paragraf I).
Tager man qwinno med wåld, och emot hennes wilja främjar sin onda lusta, och warder lagliga thertil wunnen; miste lifwet, och qwinnan ware saklös. Ej må ock någor henne thet förwita, wid fyratijo dalers bot. Gitter han ej fullborda sin onda wilja; böte äntå för wåldet hundrade daler. Warder han i thy dräpen; ligge ogild. Häfdar man afwita qwinno, eller then, som ej fyllt tolf åhr; ware lag samma. (Kapitel XXII, paragraf I).