Störtflod av anmälningar mot korruption
När forskarteamet vid Vasa universitet bad folk berätta om de upplevt korruption togs de på sängen av intresset. På en månad kom 521 berättelser in. ”De flesta handlar om maktmissbruk, att man i utnämningar gynnat släkt, vänner och det egna partiet”, berä
Forskarteamet som skulle mäta hur vanligt folk upplever korruption trodde inte sina ögon när de öppnade slussen på sociala medier.
På kort tid anmälde 521 privatpersoner att de personligen upplevt korruption.
– Det handlade främst om korruption i kommuner, vilket är naturligt. Vanligt folk kommer främst i kontakt med myndigheter via kommuner, berättar professor emeritus Ari Salminen i Vasa som leder projektet.
Ari Salminen, som också är tidigare rektor för Vasauniversitetet, är specialiserad på förvaltningsetik och korruption. Hans tidigare rapporter har handlat om ”Bästa broder-nätverk”, problematiken kring ”visselblåsare” och strukturell korruption.
Salminen tar emot i universitetets Tritoniabyggnad på Brändö utanför centrum och berättar om sitt nya projekt.
– Nu ville vi utreda hur omfattande vanligt folk tycker att korruption är. Därför efterlyste vi på sociala medier berättelser och erfarenheter av korruption. Vi lovade anonymitet och på universitetet skapades en skyddsmur så att det är omöjligt att spåra skribenten.
På en månad kom 521 berättelser in. Av dem var 420 seriösa, sådana som kunde katalogiseras. Inom några veckor är rapporten klar för publicering.
– Bidrag kom från hela landet, av folk i alla åldrar, både kvinnor och män. De flesta korruptionsmisstankarna gällde kommuner, vilket är naturligt för den vanliga medborgaren har mest kontakt med kommunala myndigheter.
– Man misstänkte maktmissbruk vid beslut om byggtillstånd och att politik spelat in vid utnämningar. Främst handlade det om att släkt, partivänner och ”bästa broder-nätverk” gynnats och att det förekom dåligt ledarskap och dålig förvaltning.
Salminen berättar att misstankarna om korruption i statsförvaltningen var betydligt färre, därefter följde korruption i företag och bara ett fåtal berättelser gällde tredje sektorn.
Indexet pålitligt
Trots 521 svar, färska inhemska mutfall i Storhelsingfors förvaltning och hos polisen anser Ari Salminen att de återkommande undersökningarna som visar att Finland är ett av världens minst korrumperade länder är pålitliga.
– Sanningen är antagligen att situationen i många andra länder är ännu sämre. Men det är sant att vi på senare tid haft många fall som fått stor uppmärksamhet. Det är mycket möjligt att de kommer att synas i nästa års statistik och att Finland då kanske halkar neråt. Men man ska minnas att det som mäts är korruption i den offentliga sektorn och Finland har definitivt en bra offentlig sektor. Finland är också känt för sina ”bästa broder-nätverk”? – Risken för vänskapsnätverk ökar alltid när man delar ut andras pengar. Samma risk finns när makt delas ut, vid utnämningar. Nätverk i sig är inte ohälsosamma, tvärtom är det bra att tjänstemän, politiker och andra inflytelserika personer håller kontakt, lär sig av varandra och ser längre än den egna sektorn.
– Felet är om ett nätverk blir uteslutande, när det blir som ett hemligt sällskap som i slutna rum fördelar förmåner. När en liten inre krets gynnas blir de som står utanför automatiskt diskriminerade.
Ari Salminen efterlyser också ett lobbarregister så att man vet vem som opererar på uppdrag av vem.
– Att försöka påverka är inte i och
för sig problematiskt. Men om lobbandet är aktivt och massivt och riktas mot några få medlemmar i till exempel en stadsstyrelse är det klart att de åtgärder lobbaren vidtar borde finnas registrerade. Finland är ett litet land med samma beslutsfattare i olika roller. Hur undvika jäv? – Här gäller det att minnas att jäv inte bara betyder att man uteblir från ett möte. Är man jävig måste man stå helt utanför beslutsfattandet. Så snart en tjänsteman eller politiker upptäcker att han i en fråga har ett intresse att bevaka på bägge sidor om bordet, vilket är vanligt i våra kommuner, bör alla varningsklockor ringa.
Att Finland inte infört karens för sådana som lämnar en hög offentlig tjänst för den privata sektorn är ett problem, anser Ari Salminen.
– Vi har några färska exempel från hälsovårdssektorn där till exempel en ledande tjänsteman redan följande dag lobbar för privata företag. Det ligger definitivt i statens intresse att förhindra att känslig information över en natt hamnar hos motparten. Vad anser du om till exempel Strålsäkerhetscentralens tidigare chef Jukka Laaksonen som anställdes av ryska Rosatom för att genomdriva Fennovoimaprojektet? – Det var i viss mån tvivelaktigt. Men att införa karantän kostar pengar, de som blir utan jobb måste få ersättning. I och för sig behöver det inte vara svårt att lösa för de här fallen är så få att budgeten inte påverkas av att någon enskild tidigare tjänsteman lyfter extra lön i till exempel sex månader.
– Från den offentliga sektorns sida gör man alltid sin bedömning ur statens perspektiv och ser till statens intresse. Men det ligger också i marknadens intresse att begrän- sa trafiken från det offentliga till det privata för konkurrensen snedvrids när en privat aktör plötsligt får fördel genom att anställa tidigare tjänstemän.
”Skydda visselblåsare”
I många andra länder har man ett lagstadgat skydd för ”visselblåsare”, sådana som avslöjar missbruk i sin egen krets. En arbetsgrupp föreslog i fjol motsvarande lagstiftning i Finland. Ari Salminen deltog i arbetet.
– Om det behövs en lag måste man i alla situationer garantera anonymitet för den som anmäler maktmissbruk. I annat fall tiger folk av rädsla för repressalier, hämnd och uppsägning. Jag hoppas att utvecklandet av ett visselblåsarsystem går vidare.
– Många storbolag inser hur viktig saken är och har infört egna instrument som skyddar visselblåsare. Också Utrikesministeriet har sedan några år ett anmälarskydd för den som tipsar om missbruk med bistånd. Vilka slutsatser bör man dra av fallet Jari Aarnio? – Det har två sidor. Det goda är att åklagarna i god tid larmade polis om att Aarnio hade olämpligt umgänge med en kriminell gängledare. Det oroväckande är att det var åklagare och inte Aarnios chefer och kolleger som upptäckte kontakten och att polisen var så handfallen att ingen reagerade. Enligt medierna kom den högsta polisledningen knappt ens ihåg tipset om Aarnios kontakter.
– Åtminstone i någon mån tycks polisen ha drabbats av ett problem som hierarkiska, lite slutna sammanslutningar ofta kan råka ut för, ”code of silence”. Man borde alltid försöka driva utvecklingen mot större öppenhet.
Felet är om ett nätverk blir uteslutande, när det blir som ett hemligt sällskap som i slutna rum fördelar förmåner. När en liten inre krets gynnas blir de som står utanför automatiskt diskriminerade.
Ari Salminen Professor emeritus