Hög säkerhet

Jag är inte storkonsument av HBL:s breda kulturbevakning, men då man på kultursidan berör ett av mina före detta yrkesområden, arbetarskydd, måste jag ju bekanta mig med Annika Hällstens recension (HBL 25.2.) av Anneli Jordahls bok, Som hundarna i Lafayette Park.

Författaren har studerat dödsolyckor i arbete i Sverige och har dragit en slutsats som lyfts fram i artikeln: ”En människa per vecka omkommer på jobbet. De som dör är ofta unga män som jobbar på byggen där allt numera ska gå fort. Männen är rädda men företagen vill hålla tidtabellen.”

Jan Guillou har sagt att det är mycket friare att skriva en bok, för då får man fantisera hur mycket man vill. Som journalist måste man hålla sig till fakta. Det förklarar varför vi får acceptera det nyssnämnda citatet som fritt författar-

skap, inte som fakta. Här kunde jag ju sluta min kommentar, men vill ändå fortsätta.

Sverige och Finland hör till de länder i världen som har en hög säkerhet i arbete. Trenden i olycksfall är stadigt nedgående vilket tyder på att vi faktiskt är måna om våra arbetstagares säkerhet. Trots det förekommer dödsolyckor som alla är onödiga. Då man läser olycksrapporterna är det lätt att i efterhand se vad som borde ha gjorts för att rädda ett liv.

På Sveriges Arbetsmiljöverks internetsida kan man hitta de olyckor som Jordahl hänvisar till (hon har säkert inte sökt där). Under fem år är genomsnittet 42 dödsfall per år, av dessa skedde sju inom byggbranschen. Farligare är det bland annat att jobba inom jord- och skogsbruk. Information finns även tillgänglig om hur gamla de förolyckade var. Jag finner för 2016 följande åldrar: 57, 55,

54, 56, 40, 45, 40. Ålder är ett relativt begrepp och alla dess män var ju yngre än jag så vi kan väl kalla dem unga.

Om männen var rädda kan varken jag eller författaren veta. PETER REHNSTRöM pensionerad direktör, Arbetarskyddsfonden, Helsingfors