Långt borta från makten och härligheten
Åke Smedberg har återkommit från sin expedition i deckargenren, och välkomnas av sina gamla läsare.
NOVELLER ●●Åke Smedberg Sprängskiss av en jaktberättelse
Albert Bonniers förlag 2017
Den litterära mångsysslaren Åke Smedberg har i intervjuer med en rejäl dos ironi uttryckt att han måste vara den enda svensk som ”skrivit deckare utan att lyckas”. I och för sig är utsagan inte riktigt sann, eftersom den första av de tre kriminalromaner han som mellanmål publicerade (2001–2005) erhöll Svenska Deckarakademins pris och också resulterade i ett kontrakt på tre deckare för ett större tyskt förlag.
Det åtagandet uppfyllde han, men när projektet var avklarat hade han kommit till att det nog inte var deckare han skulle skriva – ett beslut som säkert känts högst tillfredsställande inte bara för honom själv, utan också för många av de garvade Smedbergläsare som under decennierna tagit del av hans verk inom andra genrer. De senaste åren har han igen valt att satsa på novellistiken, så också i aktuella volymen Sprängskiss av en jaktberättelse.
En trygg berättare
Smedberg är en trygg berättare, som med fötterna på jorden tar läsaren i handen och vänligt presenterar honom eller henne för sina ganska udda litterära figurer. Han har alltid varit ointresserad av de glamourösa sfärerna, av makten och härligheten, och i stället sökt sig mot lantliga gränsområden och bakgårdar. I texterna huserar människor som inte är speciellt framgångsrika, och förutom problemen med att få nuet att gå ihop också bär på tyngder från det förflutna, men som när arbetsdagen är avklarad ibland åtminstone kan uppleva några korta ögonblick av hopp.
”Och så var det kanske: inget av det här var särskilt farligt. Livet var inte så farligt. Det gällde bara att leva det.”
Den här författaren är alltid solidarisk med sina gestalter, då må de vara hur kantiga som helst eller långt nere i utförsbacken, och den solidariteten genomströmmar berättandet och ger värme. Alla texter är i och för sig inte lika starka, några av de åtta novellerna förblir i mina ögon onödigt skissartade, men alla ger röst åt människor som både i samhället och litteraturen ofta glömts bort.
Skrovlig glesbygdsrealism
I grunden ligger en skrovlig glesbygdsrealism, inom vars ramar Smedberg kan göra också sjukdom och död, mänskligt och materiellt förfall till något vardagligt och normalt, något vi inte alls behöver – eller får – vända bort blicken inför. Och han är aldrig tvungen att ta till några explicita ställningstaganden eller programförklaringar för att öppna läsarens ögon för politiska och etiska dimensioner i tillvaron.
En scen som speciellt tydligt stannat kvar hos mig är situationen när en vuxen dotter reflekterar över sina möjligheter att befria den alltmer dementa pappan från hans lidande. Hon kunde trycka en dyna mot hans huvud, men befarar att hennes krafter inte skulle räcka till – han är trots sjukdomen fortfarande fysiskt stark. Eller använda jaktvapnet som finns i ett skåp, det har inte avlossats på decennier men fungerar antagligen, vad skulle krävas för att hon skulle våga ta till den lösningen?
”En oerhörd kärlek, tänker hon. Större än hennes, oändligt mycket större.”
Psykologiskt inträngande
Under läsningens gång bjuds på en rad laddade porträtt och personliga ögonblicksbilder, och intensiteten stiger efterhand så att Smedberg i de två sista texterna, med sto-
ra känslor förpackade i karga paket, verkligen kommer åt att visa sin fulla kraft som psykologiskt inträngande novellist. Och här släpps också lite poetiskt ljus in i det existentiella kretsloppet.
”Och nu minns hon djuren tydligare. Korna. Hur det kändes att stryka dem över ryggen och sidorna, något både lent och strävt där. Lukten. Tung, frän och samtidigt sötaktig. Och verklig, på ett slags definitivt sätt. Allt kunde försvinna, allt skulle försvinna, det var något hon kände då. Hon själv och allt, men den här lukten skulle finnas kvar. Den var verkligare än allt.”
Så om han i intervjusituationer kunnat uttrycka att hans förlag inte direkt jublar när han kommer med nya novellmanus, hoppas jag ändå att han också i framtiden kan strunta i den saken. Och låta kvalitet gå före marknadsorienterade förväntningar.