Den som kunde läsa så!

Hur skriva kritik? Erik Bergqvist läser en beundrad kollega.

KRITIK ●●Madeleine Gustafsson Påminnelser. Om böcker, människor och ord

Daidalos

Den som kunde läsa som Madeleine Gustafsson! Som hade hennes tålamod och utblick, hennes sinne för det sakliga (och för hur likgiltigt eller bedrägligt det sakliga kan vara). MG förekommer tyvärr inte ofta i den dagliga kritiken numera – har slutat skriva i DN, och BLM lades ner 2004 – men å andra sidan har hen- nes medverkan i det litterära samtalet från början präglats av lång- och nogsamma, liksom insamlande rörelser och djupgående reflexion snarare än håg för det förment aktuella. Entusiasm och närvaro men aldrig flåsig demonstration av att påstå rätt saker vid rätt tidpunkt. Också i hennes korta recensioner belyses författarskap över större tid, med fästpunkter i hela verket; och har det funnits mer spaltutrymme sätts diktsamlingen eller romanen alltid i relation till större komplex: idéer, traditioner, politiken, historien.

MG:s två tidigare urval med kritik, Med andras ögon (1978) och Berättelsens röst (1991), har nu fått sällskap av en tredje; den hittills mest omfattande: Påminnelser. Om böck- er, människor och ord (Daidalos). Här finns både kortare och längre texter, den äldsta från 1968, merparten från de senaste decennierna.

Anmälningar, essäer, förord, föredrag. Det spelar mindre roll; den litteratur MG ägnar sin, ja, överlägsna uppmärksamhet – i modern tid finns blott en handfull andra kritiker på samma nivå: Bengt Holmqvist och Torsten Ekbom, bland annat – kan vara skriven tidigt 1800-tal i Italien, i Paris på 1980-talet eller Helsingfors på 1960-talet, och vad MG visar, prövar och rapporterar är nästan omöjligt att datera. Det är helt enkelt oerhört väl tänkt och skrivet. (Till den grad, att som kritiker i en lägre division blir man ibland nästan knäckt av att läsa henne.)

Europa är MG:s huvudsakliga område; blicken i detta urval riktad åt främst fyra håll: det rikssvenska, det franska, det finlandssvenska och det tyska. Det mesta handlar om böcker och författare, men här finns också reseintryck, tankar om översättning, minnesbilder av människor och städer.

Ackumulerad tid

Några val, bland idel väsentliga bidrag: Lysande och koncis text om Ulla Olin, en minst lika bra om Bo Carpelan, en tredje om Mauriacs Ormboet, en fjärde om Jean-Philippe Toussaints TV; stillsamt briljanta essäer om Fredrika Bremer, om Almqvist, om Selma Lagerlöf som brevskrivare, om Västberlin cirka

1982, om Klara Johansson, om Alexander Kluge. Tre texter handlar om Ekelöf, tre är nekrologer (Uwe Johnson, Max Frisch, Jürgen Fuchs).

Är man spontant inte över hövan intresserad av ett författarskap blir man det när MG tar till orda. Ingen skulle väl kunna förklara exakt varför det är så, men jag tror att det hänger samman med tempot: det är inte bråttom; det måste bli så meningsfullt och klart som möjligt. Även om flera texter i boken säkert varit beställningsjobb, föreställer jag mig att MG i första hand skriver om sådant som väcker hennes lust. Det handlar om en sorts självrespekt, anar jag, och en motsvarande respekt för den offentliga zonen, för språket; för litteraturen både som en fullkomligt nödvändig etisk grundforskning och som en lika nödvändig onyttighet, rentav flärd.

Det finns med andra ord en massa ackumulerad tid i dessa texter – tid som är både vittomfattande beläsenhet och förtrogenhet med allt det som rör sig utanför, före och efter den litterära produkten, men också sysslolöshet, drömmande, felslagna försök, filande, levd tid.

Ändå – och just därför – är MG:s kritiska stil i själva verket rätt enkel, i alla händelser rättfram; nära läsupplevelsen (eller minnet av den), nära funderingen. Till det som gör stilen levande hör de redovisade överraskningarna, parenteserna, det diskreta sufflerandet (till sig själv): ”Ingen anledning att byta nivå.”

Skicklig med citat är MG därtill, även om man någon gång kan tycka – detta är min enda, mödosamt urkramade invändning – att de blir lite talrika. Det kan vi ju leva med.

Är man spontant inte över hövan intresserad av ett författarskap blir man det när MG tar till orda. Ingen skulle väl kunna förklara exakt varför det är så, men jag tror att det hänger samman med tempot: det är inte bråttom; det måste bli så meningsfullt och klart som möjligt.