Välkomna till Despotia!
För en vecka sedan skrev vi om margaret atwoods genusdystopi the handmaid’s tale, aktuellare nu än då den skrevs för 30 år sedan. Pontus kyander för sin del har läst sinclair lewis.
På väg genom en bokhandel i London noterar jag intresset för dystopiska framtidsskildringar. Sådana som berättar om en framtid där det värsta, eller det näst värsta, har inträffat. Inte just Bomben som vi som växte upp under kalla kriget kunde känna ett vinddrag av. Hela bord är fyllda med dystopier: Orwells Djurfarmen och framför allt 1984 där ”newspeak” framstår som en föregångare till Trump-erans ”alternativa fakta”, Aldous Huxleys Du sköna nya värld och många fler. Karin Boyes framtidsskildring Callocain ser jag inte, men den borde haft sin egen hög. Några av böckerna är så kallade kontrafaktiska skildringar av en alternativ nutid. I Philip K Dicks Mannen i det höga slottet har axelmakterna Tyskland och Japan delat världen och USA mellan sig, och en universell fascism härskar. Dystopia har bytts mot samtida Despotia. Välkomna.
Staplarna tornar sig redan vid ingången med Sinclair Lewis (bilden) roman It Can’t Happen Here (svensk översättning Sånt händer inte här, 1936). Lewis fick som första amerikan Nobelpriset 1930. It Can’t Happen Here skrevs i stor hast sommaren 1935 – hur pressande skulle visa sig först senare. Den är en skildring av ett USA där en notorisk bluffmakare med löften om ett bättre liv för (nästan) alla, stängda gränser och America First, mot alla odds och bättre politiskt vetande blir vald till president.
Ganska snart blir det ”nödvändigt” på grund av landets påstått akuta kris att frånta senaten, kongressen och domstolarna deras konstitutionella inflytanden. Kvinnor och svarta förlorar sina nyförvärvade demokratiska rättigheter – de få som till sist återstår när president Buzz Windrip genomfört de mest genomgripande målen i ett 15-punktsprogram. Judarna och efterhand alla som på minsta sätt gör motstånd hamnar i koncentrationsläger. Arbetslösheten avskaffas genom att sonika sätta alla arbetslösa i arbetsläger – inte så olikt egentligen tankarna bakom F D Roosevelts New Deal, eller för den delen Donald Trumps plan att sysselsätta USA med gigantiska infrastrukturprojekt. Ett medborgargarde, The Minute Men, militariserar medborgarna från skola till universitet, från lokalt styre till federal nivå. Distrikt och stater får nya gränser och hierarkier i en reformiver av sällan skådat slag. Det går fort att genomföra diktatur eller halvdiktatur, precis som det gjorde i Eu- ropa vid samma tid. Och som skett relativt nyligen, i stater som Venezuela, Turkiet och Ryssland. Färgen må skifta, men despoterna är sig lika.
Sinclair Lewis borgerliga småstadsperspektiv begränsar skildringen – det är ett igenkännbart USA, där frågor om ras och klass inte blir synliga annat än i de mörkt karnevaliska omkullkastanden av den sociala ordningen som följer av revolutioner. De tidigare undanfösta får sin chans att hämnas på de bättre bemedlade och bildade, och utnyttjar sin nyfunna makt till fullo.
Att boken är skriven i hast märks, och skildringen är av och till borgerlig komedi à la P G Woodehouse, med personligheter som klippta ur papp. Men han skildrar visionärt hur enkelt ett samhälle brutaliseras, och hur beredvilligt många låter sig övertygas av tämligen genomskinliga löften om förändring, medan andra snabbt lär sig ”gilla läget”.
I skildringen av den fascistiska maktens godtyckliga och dödsbringande maktutövning träffar Sinclair Lewis ofta väldigt rätt, och tortyren i de veritabla dödsläger som inrättas målar han upp med överraskande träffsäkerhet. Det är Gulag, det är nazisternas KZ-läger, det är Abu Ghurayb.
Av alla halvbra romaner jag läst är detta en av de mest drabbande. Nog var både Hitler och Mussolini något av farsfigurer i sin samtid – för sina motståndare. Det tog tid att inse allvaret. Ingen kunde tro att de skulle genomföra det de sagt att de ville göra. Lewis roman är skriven som en väckarklocka, för att om möjligt få människor av hans eget slag – de halvslumrande, bekvämt intellektuella i medelklassen – att vakna.
Det är dags för motstånd. Det är alltid dags för motstånd. Demokrati, mänskliga värden och rättigheter är inte självklara utan något som är värt att försvara. Med demokratiska medel så långt det är möjligt. Först när dessa är uttömda är det dags att tänka på andra strategier.