En präst som jag

”Hur är det att vara kvinna och präst?” Hon böjde sig fram mot mig, som om det var en hemlighet. Jag försökte tolka hennes ansiktsuttryck för att komma underfund med vad det egentligen var hon frågade. ”Ja, jag tänker inte så mycket på det. Det är nu bara det jag är.” Hon nickade förstående och drog en suck, den gamla tanten. ”Bra, bra. Det är ju så det ska vara. Då har vi ju kommit någonvart.”

En kall vind drog igenom mina inre rum. För jag förstod – jag såg på henne, hörde på hennes trötta röst, hennes ord avslöjade – att jag är lyckligt omedveten om vad jämställdhetsarbetet har kostat. Och fortfarande kostar. Jag kan rycka på axlarna och bara vara kvinna. Jag har den lyxen.

En studie som publicerades i fjol visade att 4 procent av Finlands befolkning är emot kvinnliga präster. Lika många som för femton år sedan. Av dessa undviker en procent att ta del av tillställningar där en kvinnlig präst medverkar. Med andra ord är det en procent av befolkningen som inte accepterar präster som mig och undviker präster som mig. Oh well. En procent av befolkningen firar inte heller jul. En procent av befolkningen har större tillgångar än 1,4 miljoner euro. En procent av befolkningen vill helst åka på semesterresa med sina svärföräldrar.

Under internationella kvinnodagen diskuterades jämställdhetsfrågor i nyhetssändningar och på nyhetsportaler. Och jag kan känna en sorg över att kvinnodagen inte firas – att det stora och fina i att få identifiera sig som kvinna liksom blåser bort i de patriarkala motvindarna. Förstå mig rätt, jämställdhetsfrågorna är fortfarande angelägna, såväl globalt som i det finländska samhället och inom kyrkan. Men hur vore det att införa en internationell jämställdhetsdag, och därutöver fira kvinnodagen, och varför inte mansdagen också? För det är lite motsägelsefullt att svårigheter som knyts till att vara kvinna tar över firandet av att vara kvinna. Jag tycker också det är problematiskt att jämställdhetsfrågor fortfarande diskuteras som om det vore en kvinnosaksfråga, snarare än en människorättsfråga. Det angår ju oss alla, oavsett kön.

Och vad gäller motståndet mot präster som jag, skakar jag dammet av mina sandaler. Jag har frid med den jag är och det jag gör, och jag har kommit till att den friden inte är beroende av andra människors bekräftelse. Därför är jag trygg nog att önska mina motståndare frid, och jag hoppas att de gör detsamma.