HBL-serie, del 11: När vi var världsbäst
Mobiltelefoni Länge hette det att finnen tiger på två språk. Mobiltelefonen omkullkastade allt på 1990-talet. När vi slapp se den vi talar med började vi babbla på som aldrig förr. Under några år skrev Nokia historia med att vara världsledande på den nya
Nokia hade under sin storhetstid en enorm betydelse för Finlands ekonomi. 1995 skedde det som man i branschen kallade ”The Big Bang”. Det var året när mobiltelefonen förvandlades från att vara en lyxpryl för affärsmän till att bli en del av vardagen. Att vi var världsbäst på högteknologi fick den svaga finska självkänslan att växa till enorma proportioner.
Nokias mobiltelefonsuccé var resultatet av en lång rad gynnsamma tillfälligheter. Otaliga gånger kunde historien ha tagit en annan riktning och Nokia aldrig blivit en del av den globala mobiltelefonin.
Med både tur och skicklighet kunde Nokia i början av det nya millenniet kalla sig världsbäst på mobiltelefoner med en marknadsandel på över 40 procent. För drygt tio år sedan var två av fem mobiltelefoner på vår planet en Nokia.
Redan något år tidigare hade Nokias aktiekurs nått toppen på över 60 euro. Då var koncernen med ett börsvärde på 222 miljarder euro världens femte värdefullaste varumärke efter Coca-Cola och IBM men före Ford och Disney. Finlands statsbudget uppgick 2006 till drygt 40 miljarder euro, Nokias omsättning var samma år över 41 miljarder.
När det började gå utför gick det snabbt. Men betydligt märkligare än
att Nokialedningen fattade en lång rad felbeslut efter millennieskiftet var att man på 1990-talet gjorde allting rätt medan konkurrenterna i tur och ordning satsade fel.
Oppfinnar-Jocke
Historien om Nokias mobiltelefoner går långt tillbaka i tiden. På Kabelfabriken i Helsingfors tillverkade man redan på 1930-talet trådlösa telefoner för försvar och räddningsväsende. Telefonerna kunde bara kommunicera med varandra.
På 1950-talet växte efterfrågan då kabelfabriken exporterade sina trådlösa modeller till Sovjet för att användas på gas- och oljefält. 1967 slogs Finska Gummi, Finska Kabel och pappersbruket Nokia Ab ihop till koncernen Nokia. Kabelfabrikens lilla elektronikdivision stod då för tre procent av omsättningen. Den ville styrelsen göra sig av med.
Lyckligtvis var elektroniken koncernchef Björn Westerlunds skötebarn. Trots att divisionen år efter år gick med förlust drev Westerlund igenom nya anslag för att personalen skulle fortsätta att utveckla sina produkter och experimentera. Professorer och studenter från Tekniska högskolan gavs fria händer att likt Oppfinnar-Jocke hitta på nya produkter.
Parallellt med att elektronikdivisionen fortsatte att utveckla radiotelefoner växte man sig stor på ”datamaskiner”. Nokia lanserade först sin Mikko som senare kompletterades med den bärbara MikroMikko.
Men tillverkningen av tv-apparater var det som skulle prioriteras, ansåg nye koncernchefen Kari Kairamo som tillträdde 1977. På hans tid köpte Nokia tv-fabriker över hela Europa och blev en av de största i branschen. Det var under den här tiden hushållen bytte ut sina svartvita apparater mot färg-tv och efterfrågan sköt i höjden. Ända tills familjerna hade köpt sin tv, på den tiden hade man i få hushåll mer än en apparat.
Marknaden var mättad och Nokia blev sittande med ett berg av osålda tv-apparater. När konkurs hägrade begick Kairamo självmord och Nokias ägare erbjöd svenska LM Ericsson att köpa koncernen för en krona. Ericsson svarade att divisionen för biltelefoner kan man ta över, men tv-fabrikerna rör man inte ens med tång.
Att Ericsson tackade nej till Nokia, som man hade fått gratis, har senare kallats det dummaste beslutet i nordisk affärshistoria. I december 1991 tillträdde Jorma Ollila som ny koncernchef. Han kom från Salo och fabriken för biltelefoner. På den här tiden var biltelefonerna fortfarande stora och klumpiga. Men Ollila hade insett att folk ändå ville ha dem.
Marknaden växte år för år och Nokia beslöt att sälja ut allt annat; tv-apparater, kabel, gummi, toalettpapper och datorer för att få ekonomin i balans och kunna satsa på bara en sak; biltelefonerna.
Mer än telefon
– En dag kommer folk att gå med telefoner i fickan på samma sätt som de nu går med miniradioapparater.
Det sade Nokiaföregångaren Mobiras vd Jorma Nieminen 1982. Ingen trodde honom. På den tiden vägde Mobiras bärbara telefon nio kilo och var svindyr. Den tillverkades i några tusen exemplar.
Hur kunde Nieminen ana vad som var på väg?
Jo, Nieminen visste att de nordiska länderna hade enats om ett gemensamt nät för mobiltelefoni NMT, Nordisk Mobil Telefon. Och det speciella var att medan andra länder svartsjukt fortsatte att upprätthålla nationella monopol i sina nät så öppnades det nordiska nätet för konkurrens.
Därför var det i Norden tekniken utvecklades snabbast och i Norden som utvecklingen startade, den som förvandlade den klumpiga tunga biltelefonen först till ”yuppienalle” och senare till folktelefon när priset sjönk.
Nokias och LM Ericssons marknadsledande roller i mobiltelefoni kan man tacka nordiska politiker för, dem som samlades till telekomkongress på Lofoten 1969 och första gången drog upp riktlinjerna för det som skulle bli NMT.
I början av 1990-talet satt Jorma Ollila på sitt kontor och våndades. Han läste 5 000 sidor om den nya digitala tekniken som Nokia hade bestämt sig för att satsa på.
– Jag funderade på vad vi hade gett oss in i. Tänk om GSM-tekniken skulle bli ännu en uppfinning som såg fin ut på ritbordet men som aldrig skulle fungera i verkligheten, berättade Ollila efteråt.
Satsningen på den andra generationens GSM-mobiltelefoner blev Nokias lyckoträff. Det var nu man gjorde det mesta rätt och skakade av sig konkurrenterna.
Det var Nokia som insåg att den obekväma antennen kunde byggas in i telefonen. Det var Nokiaingenjören Matti Makkonen som under en middag på en pizzeria i Köpenhamn fick snilleblixten att man kunde införa textmeddelanden i telefonerna. Det var Nokia som först byggde en kommunikator med telefon, fax och e-post i samma apparat. Men framför allt var det Nokia som först insåg att mobiltelefonen var så mycket mera än en telefon och började lägga in mängder av olika funktioner och finesser som spel, musik och kamera i de allt mindre apparaterna.
Det gjorde att konsumenterna regelbundet bytte ut sin Nokiatelefon mot en nyare modell. Andra tillverkare som Motorola och Ericsson trodde att mobilen byts ut först när den tjänat ut och tillverkade gigantiska mängder för att pressa ner priserna. Följden var att de blev sittande med jättestora lager fulla av osålda och omoderna telefoner.
Finland mobiltätast
Om Nokia snabbt etablerade sig som den ledande tillverkaren så etablerade sig Finland snabbt som världens mobiltelefontätaste land. 1995 skedde det som man i branschen kallade ”The Big Bang”. Det var året när mobiltelefonen förvandlades från att vara en lyxpryl för affärsmän till att bli en del av vardagen.
1999 hade redan 60 procent av finländarna egen mobiltelefon, Sverige som kom tvåa i statistiken nådde bara upp till 50 procent. Filosofen Georg Henrik von Wright hade en förklaring till finska folkets kärlek till de nya leksakerna.
– Finländaren uträttar gärna sina ärenden per telefon. Vi är isolationistiska och har inget behov av att se den vi talar med i ögonen. I Sydeuropa är miner och gester så mycket viktigare. Där vill man kunna ta i den man talar med. Därför blir mobiltelefonen aldrig lika central i sydeuropeiska länder, förutspådde von Wright 1999.
Nokia fortsatte att vara ledande på marknaden en god bit in på det nya millenniet. Det räddade Finlands samhällsekonomi, det var bokstavligen Nokia som drog upp landet ur 1990-talets djupa kris. Nokia anställde ingenjörer på löpande band men behövde ständigt mer och krävde att utbildningen måste anpassas efter Nokias behov.
Dessa fantastiska år blev Nokiacheferna sagolikt rika på frikostiga options- och bonusprogram. Också många privatsparare som hade ärvt gamla Nokiaaktier kunde plötsligt göra sig en förmögenhet om de förstod att sälja ut då kursen var som högst.
Sedan kom den nya tiden. Apple lanserade sin iPhone 2007, men Nokia höll envist fast vid sin gamla teknik och såg inte ens Apple som en konkurrent. Koncernen var som en jättetanker med 100 000 anställda, en dryg femtedel av dem i Finland, som inte längre hade förmågan att ändra kurs.
Nedgången gick snabbt. Som ett sista försök gick Nokia 2011 ihop med Microsoft för att konstruera mobiltelefoner med Windowsprogram. Det blev fiasko och 2013 köpte Microsoft Nokias mobiltelefoner för fem miljarder euro. Samtidigt stängdes den sista fabriken i Finland, den i Salo där de första mobiltelefonerna Mobira Walkman och Mobira Cityman såg dagens ljus på tidigt 1980-tal.
I dag är Nokia en av världens ledande tillverkare av digitala nät, men aktiekursen är mindre än en tiondel jämfört med glansdagarna. Ingenjör Keijo Olkkola bygger Europas första digitala telefonväxel på Houtskär. Den tekniken finns kvar än i dag i Nokias digitala nät över hela världen.
En dag kommer folk att gå med telefoner i fickan på samma sätt som de nu går med miniradioapparater. Jorma Nieminen Vd för Nokiaföregångaren Mobira, 1982