I dag är konsumtionen både piska och morot för den breda arbetarklassen. Piska för att den bromsar den sociala rörligheten. Morot för att det erbjuder någon form av snabb belöning för den privilegierade arbetarklassen – ja, är den inte ett opium?

Konsumtion är inte ett uttryck för medelklassens försök till självförverkligande, utan ett uttryck för den breda arbetarklassens självdisciplinering, skriver Fredrik Sonck.

Fredrik Sonck om klass och konsumtion

I en berömd och ofta citerad seriestrip gör Charlie Christensens Arne Anka en koncis analys av dagens klassamhälle: ”Arbetarklassen har inget arbete, medelklassen har inga medel och överklassen har ingen klass”, konstaterar han torrt från en parkbänk i Zinkensdamm.

Då jag häromveckan skrev en ledarkrönika om behovet av att göra upp med illusionen om medelklassen, var huvudpoängen att klassen utan medel uttryckligen är – arbetarklassen. Jag menar att man borde tona ner pratet om kultur och smak och utgå från det som går att identifiera:

* en bred arbetarklass, visserligen heterogen men beroende av arbete för sin utkomst,

* en liten kapitalägande överklass, och

* en ganska liten medelklass, som i någon mån kan förlita sig på kapitalinkomster för sitt uppehälle.

Texten mötte en del reaktioner. Det kulturella klassbegreppet har sina försvarare och klassgränser som dras upp utifrån aktieportföljens tjocklek ger upphov till frågor: Hur mycket kapital ska man ha för att räknas som medelklass? Kan människor med liknande ekonomisk status tillhöra olika klasser beroende på om man har försörjningsansvar för barn eller inte? Blir man per automatik medelklass då man börjar lyfta pension? Hur ska man betrakta en ung höginkomsttagare som inte äger mycket kapital, men med stor sannolikhet kommer att göra det om några år? Kan lägenheten man äger och bor i räknas som kapital?

Allt det kan man naturligtvis resonera om. Och visst finns det gränsdragningar som är svåra – men det finns det minsann också om tänker sig att klass är en kulturell kategori: Hur bildad måste vara för att räknas som medelklass? Vilka fritidsintressen har arbetare? Det är ännu svårare att svara på, om man nu inte går så långt att man säger att man tillhör den klass man känner tillhörighet till. Det vore ändå att fuska borta hela frågeställningen.

Men idén om den breda arbetarklassen kan man också närma sig från ett annat håll: genom att testa dess potential att förklara och eventuellt förändra samhället. Med andra ord: vad är vitsen med att identifiera arbetarklassen som den stora och breda klassen?

En helt politisk poäng, som utvecklades vidare av Ny Tids chefredaktör Janne Wass i en ledare den 3 mars, handlar om att i den breda arbetarklassen hitta en plattform för förnyad solidaritet. Som Wass skriver är motsättningar mellan arbetare och arbetare inte till hjälp för samhällets fattiga och utsatta: ”att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker.”

Ändå kan man tänka sig att förståelsen för progressiva skatter och omfördelning kan gynnas av en bredare solidaritet, och att kravet på en sådan formuleras just genom att identifiera den breda arbetarklassen. Vänsterns, och i förlängningen hela det politiska samtalets, problem de senaste trettio åren kan de facto ses som ett resultat av framgångsrika försök att splittra den breda arbetarklassen.

Högerpartier har gjort det genom att profilera sig som arbetarnas företrädare, men i den bemärkelsen att de talat till dem som har ett jobb att gå till. Motsättningen har skapats mellan anställda med heltidslön och de som står utanför arbetsmarknaden. Politikens innehåll har ofta gått ut på att försämra villkoren för de senare, eftersom man när en idé om att indragna bidrag och sänkta skatter motar latmaskarna ut på arbetsmarknaden. Parallellt har fackföreningsrörelsen inte varit speciellt framgångsrik med att driva andra intressen än den egna, anställda, medlemmarnas.

Också högerpopulismen har gjort en liknande manöver för att splittra och härska. Den kil Sannfinländare och Sverigedemokrater med framgång bankat in i den breda arbetarklassen skiljer arbetare åt beroende på hudfärg, religion och etnicitet. Men populisterna har också varit duktiga på att dra nytta av medelklassillusionen och mobiliserat ett förakt mot bildning, ”högkultur”, politiskt korrekthet och akademiker inom mjuka discipliner, vilka ofta framställs som parasiter på det arbetande folket ”riktiga” arbeten. Det är klart att det finns ett verkligt behov av att protestera mot rasismen och misogynin i den populistiska rörelsen, men medelklassillusionen har skapat en antagonism, där också motståndet mot populismen ibland har grumlats av ett förakt, av det kulturella slaget, riktat mot det lantliga, töntiga eller ”junttiga”.

Men är konflikten mellan arbete och kapital fortfarande politikens mest centrala? Jag hävdar det, men måste självfallet medge att dagens samhälle är helt annorlunda än det 1800tal, som Marx och andra analyserade. Och också helt annorlunda än det tidiga 1900-tal där den nordeuropeiska arbetarrörelsen samlade fart för att under efterkrigstiden bygga välfärdsstater.

Den största förändringen är överflödet. I synnerhet väst dignar under konsumtionssamhällets frukt och fallfrukt, som arbetarklas- sen onekligen också fått plocka åt sig av.

Det påverkar rimligtvis klassanalysen, som långt in på 1900-talet präglades av de skriande bristtillstånd som rådde för en stor del av arbetarklassen. Man bodde dåligt och oerhört trångt, man hungrade och frös. Det är inte verkligheten för den västerländska arbetarklassen i dag, generellt. Visst läser man ibland om brödköer och äldre som äter hundmat. Fattigdomen är fortfarande reell men dess uttryck är, som till exempel Mathias Rosenlund gestaltat dem i sina självbiografiska böcker, annorlunda. En gnagande utsatthet, visst, men inte i en bemärkelse som skulle vara begriplig för missväxtårens människor som såg sina barn tyna bort av svält. I dag är det övervikt, snarare än undernäring som är de fattigas gissel. För den tomma ölburken bredvid parkbänken kan man köpa en hel påse makaroner. En fredagskvälls förstrött samlande skulle hålla bonden Paavo med familj mätta i en vecka!

Jag säger det inte för att förringa dagens fattigas upplevelser utan för att illustrera förändringen. Ur ett historiskt helikopterperspektiv är det en fantastisk framgång att finländska arbetarbarn kan gå i skola och serveras gratis lunch – globalt sett är det fortfarande många barn som tvingas arbeta i fabriker.

Här har den reformistiska socialismen varit mycket framgångsrik. Den fredliga västeuropeiska socialdemokratin lyckades betydligt bättre än den auktoritära östeuropeiska kommunismen att ge den arbetande befolkningen en drägligare tillvaro. Reformismen var överlägsen revolutionen, inte bara när det gällde att undvika blodspillan, utan också då de gällde att leverera resultat. Skolmat. Hälsovård. Drägligt boen-

de. Lön att köpa mat och kläder för, till och med lite över till nöjen, för de flesta.

Men reformismen gjorde aldrig något seriöst försök att utplåna själva klassamhället eller att överta produktionsmedlen. Man kan tänka sig att detta hade varit en tänkbar politisk strategi då den materiella levnadsstandarden nått en tillfredsställande nivå, men varken på det kollektiva eller på det individuella planet var arbetarklassen särskilt intresserad av att ackumulera kapital. Det finns pensionsfonder, kooperationer, arbetande individer med privat pensionssparande, människor som efter liv av flit och sträng sparsamhet lämnar efter mindre förmögenheter. Men generellt är rikedomarna – det avkastande kapitalet – koncentrerade till få. En procent äger mer än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam.

Betydligt jämnare fördelad är konsumtionen. Och det är här, i vår förståelse av konsumtionssamhället, som en förnyad klassanalys kan ge en perspektivförskjutning.

I dag är det populärt att tala om den konsumerande medelklassen, om medelklassen som uttrycker sig själv genom konsumtion, vare sig man nu ser det som en bortskämdhet, ett självförverkligande, en ekologisk problematik eller en nationalekonomisk nödvändighet.

Jag vill mena att konsumtion inte är ett uttryck för en genomförd klassresa, utan tvärtom en mekanism som bromsar klassresor.

Kapitalismen bygger på att vissa har kapital, och på att andra inte har kapital. Om alla var kapitalister skulle kapitalets värde urholkas, eftersom samhället inte gjort sig helt oberoende av mänskligt arbete.

När jag själv kom in i arbetslivet för snart tio år sedan hade jag en lön som låg strax under medianinkomsten. Jag bodde litet men billigt, hade inga andra fasta utgifter än el och telefon och för att spara till en längre resa hade jag inga problem av att lägga undan nästan en tusenlapp i månaden – och då minns jag att jag och min sambo åt på restaurang nästan varje fredag. Hade jag varit ensamstående flerbarnsförälder hade det inte varit möjligt – förstås – men det är inte poängen. Poängen att det inom den breda arbetarklassen – och i synnerhet inom dess privilegierade segment – verkligen genereras överskott som ibland överskrider de basala levnadskostnaderna med flera tiotals procent.

Man kan leka med tanken att arbetare – antingen som kollektiv eller individer – hade samlat upp detta överskott och använt det för att ackumulera kapital. Men generellt är det ett vägval som arbetarklassen inte gjort. I stället har överskotten använts till konsumtion: bilar, resor, kläder, mat, nöjen, alkohol, boende, husdjur – och det i en omfattning som i alla andra tider och samhällen framstått som vansinnig.

Det finns ett dialektiskt förhållande mellan klassamhället och konsumtionssamhället som är lättare att få syn på om man går med på att det är den breda arbetarklassen som är upptagen av konsumtion. Genom konsumtion har den breda arbetarklassen inte transformerats till medelklass, utan tvärtom befäst såväl sin egen klasstillhörighet, som själva klassamhället och fundamentet för den kapitalistiska ekonomin.

Det vore förmätet att säga att dörren till medelkassen och kapitalägandet stått öppen för alla. Men på ett makroplan har produktiviteten ökat enormt sedan Marx dagar, och potentiellt kunde produktivitetsökningen ha växlats in mot något annat.

Ett alternativ hade varit att byta den mot mera ledig tid. Om den breda arbetarklassen i väst nöjt sig med den historiskt sett fantastiska levnadsstandard som uppnåddes på 1970-talet skulle tillväxten som ägt rum sedan dess ha kunnat bytas till en arbetsvecka som kanske skulle vara tre dagar lång. Ett annat alternativ hade varit att växla det ökande välståndet mot ett ökat kollektivt eller individuellt ägande av produktionsmedlen.

Att överskottet i stället vigts åt konsumtion är på ett sätt ändå naturligt. Den kapitalistiska tillväxtekonomins inre logik bygger på missnöje, på att ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare, på att konsumtionen ökar – om nödvändigt på kredit.

Det är ingen naturlag, men nog en social realitet av det svårrubbade slaget, och något som den reformistiska socialismen accepterade i sin borgfred med kapitalismen. Poängen är att konsumtion i en klassanalys av det här slaget inte är ett uttryck för medelklassens självupptagenhet utan för den breda arbetarklassens (själv)disciplinering.

Genom att konsumera väljer arbetarklassen bort klassresan, som alltså enligt den syn jag för fram utgörs av befrielsen från tvånget att arbeta, antingen genom förvärvandet av en passiv kapitalinkomst eller (i mer kollektiv bemärkelse) en arbetstidsförkortning.

Och systemet kräver att det är så här. Kapitalismen bygger på att vissa har kapital, och på att andra inte har kapital. Om alla var kapitalister skulle kapitalets värde urholkas, eftersom samhället inte gjort sig helt oberoende av mänskligt arbete.

I dag är konsumtionen både piska och morot för den breda arbetarklassen. Piska för att den bromsar den sociala rörligheten. Morot för att det erbjuder någon form av snabb belöning för den privilegierade arbetarklassen – ja, är den inte ett opium? – och en påminnelse för den mindre privilegierade, för de arbetslösa, ensamförsörjande och nyfattiga. Så har konsumismen inte bara hållit det stora flertalet borta från den ekonomiska makten utan också slagit en kil tvärs genom den breda arbetarklassen, mellan ett skikt med större konsumtionsmöjligheter och ett med mindre eller nästan inga. Och till den disciplinerade funktionen hör den ena gruppens rädsla för att falla ur konsumtionens äppelträd, och den andra gruppens hunger efter att klättra – alternativt dess frustration över att inte kunna klättra, vilket i sin tur är just det predikament den privilegierade arbetarklassen fruktar mest.

Sen är det klart att den kapitalägande medel- och överklassen också konsumerar, ibland i den mest groteska omfattning. Överdådig lyx ökar däremot inte lyckan, visar forskningen. Av den anledningen tycker jag att klassanalysen ska vara försiktig med att moralisera över såväl fattiga som rika. Klassamhällets olyckliga äktenskap med konsumtionssamhället traumatiserar alla deras barn. Friheten att konsumera är knappast någon verklig frihet, men kanske kunde man säga att frihetens dörr ändå står på glänt för de ekonomiskt privilegierade. Ganska få saker av verkligt värde kan köpas för pengar: vid sidan av hälsa är det mest värdefulla tid.

iLLustration: CHarLie CHristensen